Jamen herreguuuuud!!! Jag blir så upprörd så det ryker ur öronen! Ett sånt beteende borde vara straffbart! Vansinnigt! Många som hamnar i samma situation som du kan ju ha kämpat i flera år för att bara våga ta steget och sedan blir sågad längs fotknölarna så där kan ju vara förödande. Rent av livshotande. USCH!!!

Hoppas du får din utredning snart.

Kram Lena

Usch jag vill gråta med dig, simma i den vackra sjön och duscha i flera timmar för att skrubba bort det jag just läst! Dagens ”psykvård” är under alla kritik, har en vän som just fått sin diagnos och hon är bipolär och har både mött motgångar av dåliga läkare men även mött underbara läkare som har tagit henne på allvar!
Håller tummar och tår för att utredningen skall gå bra och att du känner stöd och förtroende för nästa läkare!
Varmaste kramen!
// Amie

Psykvården är helt sjuk. Där tolkas allting som symptom på sjukdom. De misstror alltid patienten. T.ex: ”Kan du bevisa att du har bröstcancer?” Många psykiatriker skulle inte ens få vara läkare.

Som vanligt erbjuds man medicin utan att ens få veta varför man ska äta den.
Utan att man ens har blivit utredd, utan att man ens har fått veta vad som felas
och varför? Ta ett piller så blir allting bra. Betala 300 sekiner, tack och adjö.
Det blir jag mest upprörd över i alla vårdande sammanhang.
Precis som om ett piller skulle göra allting bra….varför i helskotta tas människan inte
på allvar längre?

Vart är världen på väg?

Jag tror också att du är frisk. Jag tror att jag är frisk också. Men om en inte passar in i världen så är en alltså sjuk.

Den där läkaren mår I varje fall inte bra. Psykiatrin handlat väl till stor del om att medicinera. Kan inte en psykolog eller en terapeut utreda och ge diagnos? Men be handling för bipolär är väl litium som jämnar ut humöret, men kan upplevas som den tar bort energi och kreativitet. En svår bedömning som måste tas av dig och din familj. Lycka till! Starkt och modigt av dig att dela med dig om detta.

Ibland blir jag bara så ledsen….. Varför vill någon som så uppenbart är på fel plats vara där?? Usch vilket bemötande du fick, psykvården i det här landet är under all kritik!! Hoppas att du kan få en bättre kontakt där. Och vill du inte ta medicin så gör inte det; det är din kropp och din själ ❤️Tack för en fin blogg, du skriver så fint.

Jag förstår precis det där om bemötande inom vården. När min mamma bodde hos oss och började bli både sjuk och dement och fick jag åka mycket med henne till olika läkare och diskutera äldrevård med socialen. Sedan den perioden är mitt förtroende för både vården och äldreomsorgen på en väldigt låg nivå. Hade vi inte vid ETT tillfälle träffat på en bra läkare så hade det varit på noll. Stå på dig!

Det gör ont i hjärtat att läsa om vad du varit med om! Jag har själv kastats hit och dit inom psykiatrin, blivit trampad på, medicinerats som lett till missbruk, ätstörningar, varit inlagd under lång tid och sjukskriven i flera år. Det finns människor som som ska hjälpa en men som istället får en att vilja ge upp helt. Men ge inte upp! Änglarna finns där ute!

Alltid lika upprörande och ledsamt med denna typ av bemötande. Som är alltför vanligt. Men. Det kan vara upprörande och ledsamt på andra sidan också. Har flera gånger sett personal med god förmåga till bra bemötande fly från organisationer där man helt enkelt inte står ut längre. Inte kan se sig själv i ögonen. Inte kan stå för det man gör, eller det organisationen förväntar sig att man ska göra. Inte står ut med att företräda en verksamhet man skäms för. Och som man själv inte klarar att förändra, fast man kanske försökt. Psykiatrin ”blöder” på många ställen, personal går på knäna på många ställen och många har räddat sig själva genom att ”krypa ut” genom dörren medan knäna bär. Andra blev utbrända. Eller blev kvar men stängde av mer och mer. Eller hade aldrig den förmåga de borde ha haft till att skapa bra möten. Sorgligt. Sant. Been there. Done that. Jag flydde också, vidbränd. Vad behöver göras för att psykiatrin ska fungera? Det är en viktigt fråga idag. Här där jag bor ska man hantera den samtidigt som man ännu en gång ska spara pengar. Massor med pengar. Jag väljer att vara anonym som kommenterare denna gång…

Kram.

Jag blir alldeles mörkrädd när jag läser sånt här, och det är fruktansvärt att du fått stå ut med denna behandling :(. Dock verkar det vara alltför vanligt, vilket gör mig ännu mer rädd för hur det ska gå för vår svenska fina vård-välfärd :(.

Jag hoppas innerligen att du får den hjälp du är värd, och på ett omtänksamt och vårdande sätt.

Kram Ulrica

Vad fint du beskriver, så klokt och närvarande. Glad att det finns såna levande och friska människor som du.

Vill bara säga att jag älskar ditt sätt att skriva! Bästa bloggen jag läst.

Men fy då vilket bemötande….om man inte redan mår dåligt så gör man ju det efter ett sånt möte. Kram på er!

Tack för att du delar med dig! Av dig själv och hur det är när en sjukvård visar upp sin sämsta sida! Jag hoppas innerligt att du ändå att du ska få svar på dina frågor och att du, om det är möjligt, kan få träffa en annan läkare…
Jag kan inte veta hur du upplevde stunden, situationen med läkaren som väl var en psykiatriker? Men jag anar och kan utläsa en hel del i din text. Och sorgligt nog delar jag din erfarenhet, fast min läkare hon var en reumatolog…
Kram, Gunilla

Jag har själv träffat på en sådan stressad och frustrerad läkare när jag hade drabbats av utmattningssyndrom i samband med långvarig stress. Kände att den läkaren verkade må mer dåligt än jag själv och blev bemött på ett otåligt och oempatiskt sätt. Hon ville att jag skulle tillbaka i jobb så fort som möjligt så efter tre månader bad jag om någon medicin som skulle ta udden av min lättrörda stämning.( grät så lätt och kände att jag blev dränerad på min energi väldigt lätt) Nu jobbar jag igen med äter en låg dos av Citalopram 10 mg. Visserligen känns det skönt att för det mesta känna sig mycket till freds men om tiden hade fått gå så kanske sinnet hade fått läka i sin egen takt… Detta stressamhälle….hoppas att du mötet en mer förstående läkare snart. Kram

Kram till dig. Min mamma hade diagnosen schizofren. Jag vet hur det känns. Att bemötas av stressade läkare med frånvarande blickar. Även som anhörig är man så sårbar. Skör.

Ja, vart ska vi ta vägen som vill bli bemötta med respekt, lyhördhet, värdighet, mjukhet i den här sjukvårdsvärlden? Vi som vill bli sedda och hörda? Det vill vi ju där och då i sjukvårdsbesöket, inte måsta slicka våra sår påförda dem som redan fanns innan när vi kommer hem sedan. Men ibland så glimrar det till och vi möter en läkare som får oss att känna oss just allt det där vi vill efter ett läkarbesök. Värdiga mitt i allt psykiskt och fysiskt elände vi kan råka ut för. Och jag hoppas innerligt att du Pia möter en sådan läkare nästa gång. Att du får ett MJUKT möte. Mitt möte med läkaren Mustafa var ett sådant. Om jag kunde skulle jag skicka honom till dig! Respekt och all världens vackerhet till dig som delar med dig! Kram Birgitta

Men älskade Pia! Tack gode Gud att Dennis var med, och att du tyvärr vet vid det här laget efter flera märkliga möten. ”Kanske kan jag spinna ett garn av dammsugarpåsens äckligaste ludd och sticka en tvångströja till henne någon manisk natt.” Hysteriskt roligt, du har en fantastisk förmåga att beskriva. Kom hit snart så får jag krama dig ordentligt, tills dess en varm digital KRAM.

Kära Pia! Jag blir så jäkla ledsen när jag läser om hur du blev bemött! Jag menar – hur svårt kan det egentligen vara att möta en annan människa med en endaste gnutta värme och vördnad? Speciellt när man som patient redan är i en utsatt position. Jag önskar det fanns väntrum där stolarna var bekväma, belysningen mjuk och dämpad, tidningarna nya och inbjudande, krukväxterna gröna och frodiga, böckerna spännande att bläddra i, ritblock och fina fungerande pennor att måla med, något varmt att dricka och inte minst en läkare som med ett fast handslag och blick visar vägen och tar sig tid! Jag menar – hur svårt kan det egentligen vara att skapa något som inte är själadödande..? Stor kram till dig och ge inte upp, du är värd så mycket mer än ett dåligt bemötande! //Maria

Ja, det är världen som är sjuk, det är alla människor som maniskt försöker anpassa sig till normen, som inte tänker själv, som aldrig har mött sitt inre, som är rädda för det, som inte tror på något som de inte har läst i ett ’vetenskapligt’ papper, som följer riktlinjer och blundar för det mänskliga.

Och så finns det såna som dig, som är tidslösa, modiga, äkta, som vågar se det onda och det goda. Jag känner inte dig, men det kanske ändå stämmer på några sätt och vis 🙂
Det du gör på Kammeborn och de tankar och bilder du delar här berättar iaf om en människa som har sett det äkta livet 🙂 Lycka till med din utredning och jag hoppas att denna dåliga start på den kommer föra med sig något gott för dig!
Kram! Rebecca

[…] Det är inte bra att jobba för mycket. Då kan en bli utbränd och utmattad, så mycket har vi förstått. Men nu visar det sig också att långa arbetsdagar ökar risken för stroke. Med stress på jobbet ökar också risken för hjärtsjukdomar. Vi jobbar oss alltså sjuka i allt högre utsträckning. Och ändå är den viktigaste politiska frågan hur vi ska skapa nya jobb. Jag håller med Kammebornia om att det är världen som är sjuk. […]

Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Har ungefär samma erfarenhet av att söka hjälp. Man går därifrån och mår sämre, inte bara för att man blivit bemött av total inkompetens utan också för att nästa gång man sitter rådlös och hjälplös så kan man inte ens klamra sig fast vid tanken att man kan söka och få hjälp med sin situation. För det kan man tydligen inte få. Inte ens med en remiss från en doktor som säger ”du har tur, i dem här kommunen har vi Sveriges bästa psykiatri”. Verkligen, hur i hela friden ser det ut i resten av landet då??

Låt bara kärleksfulla personer utreda, söka symptom, diagnostisera, stämpla och döma dig. Vad andra säger kvittar, hur sakkunniga de än må vara. I slutändan är det ändå bara hur mycket kärlek vi har fyllt vår omvärld med som räknas….. och därvidlag är du på god väg.

Kan man inte få henne – eller åtminstone hennes kollegor – att läsa denna text? Inte för att vara elak eller försöka hämnas, utan för att de ska stanna upp, Tänka till. Reflektera. Över sig och sitt arbete, sin påverkan på andra människor, människor som behöver hjälp och hur man faktiskt kan respektera varandra. Jag föreslår helt enkelt att du skriver ut den och ger till någon receptionist eller sköterska som verkar klok och snäll. Särskilt om du inte behöver träffa just denna läkare igen.
Lycka till! Och stå på med dig med att få en diagnos och rätt hjälp!

Det där är ju, som kloka du redan vet, solklara tecken på bipolaritet. Lever också med den funktionsvariationen. Det här är det som har hjälpt mig absolut mest med min ”diagnos” och förklarar dina och vi andra bipolares kreativa vackra sidor. Simon Kyagas sommarprat om hur konstnärer och genier ofta är bipolära.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071

Vill bara skicka dig all min kraft, kärlek och uppmuntran. Du är på tok för fin för den fula delen av livet. Massor massor massor utav kramar till dig och Dennis <3

Åh, snacka om fel människa på fel plats! Det är väl i den situationen man behöver bemötas av lugn och ödmjukhet. Lite känns det ju som att det nästan lika gärna kunde ha varit ombytta roller… Hoppas att resten av din resa mot ett svar blir betydligt bättre.

Kära Pia
Det smärtar i hjärtats sköra delar när jag läser dina rader. HUR jag undrar bara HUR i hela friden tar vi egentligen hand om våra medmänniskor när vi behöver. Alltså psykvården har så länge varit under all kritik och jag förstår inte när det ska komma till en ändring. Det här är så fruktansvärt att det fortfarande kan gå till så här. man måste alltså varar stark, frisk stabil och jäkligt modig för att våga vara sårbart utlämnad och be om hjälp idag.
Usch skäms på dom….
Skickar en stor omsorgsfull kram till vackra dig
Emma

Pia och alla andra!

Så många liknande möten, där jag eller mina släktingar varit patienter. Jag vet att ingen tror mig när de ville rycka bort droppet från ett barn, som gjort ännu ett allvarligt suicidförsök, för att det ser ”sjukt ut” med dropp. Och med halsen sönderbränd av magsköljning bad hon till slut om att få lite fil. Men nej, fil fås bara vid frukost. Eller den kära, som lyckades ta livet av sig för att personalen inte hade koll. Vars barn blev utan en förälder.
Jag ville intre sticka nån tröja, jag hade en ”dödslista” att trösta mig med.
Även om jag aldrig hade betat av den. (Kanske… om jag haft en bra pistol, fängelse kändes helt okej; vila, mat, läsa, inget ansvar och det kändes som världen skulle ha blivit bättre utan dessa onda med makt. )

Och nu, många år efteråt. Jag har fått en ADHD diagnos. Har ett underbart förstående och hjälpsamt team på min vackra psykmottagning. En arbetsterapeut som stöttar, ser till att jag har kedjetäcke, och andra hjälpmedel, en sjuksköterska som har koll på mig och medicinen, håller kurser som ”Håll koll på tiden” en läkare, den bästa. En terapeut som konkret hjälpte mig att fungera bättre med mina grannar. Alla dessa vill mig alltid väl, är kärleksfulla och beundrar mig för att jag liksom du Pia, ändå gör en massa bra för andra människor trots mina sjukligheter och ett tungt liv där det inträffar märkliga kriser konstant.
Ser frisk ut, vilket innebär att förståelsen och hjälpen från övriga omgivningen är minimal.

Jag har dessutom två fantastiska läkare till, en neurolog och en distriktsläkare, den senare ringer hem och övertalar mig komma till honom, när han förstår att jag har det svårt. Och det allra bästa, en boendestödjare som hjälper mig hålla strukturen två timmar varje vecka. Alla dessa respekterar mig också som en andlig person.

Jag hoppas, Pia, att du får en korrekt diagnos och sen adekvat hjälp på många olika sätt.
Jag var med och startade en lokal Attentionförening och det är bra med stöd och kunskapsspridning.

Det finns hopp!

Tack för att du delar med dig, blev väldigt berörd. Att sitta på ett läkarkontor med en stressad läkare och försöka summera år av dåligt mående för denna främmande person på några minuter är något jag känner igen. Allt det andra har jag i princip sluppit. Jag känner med dig och kan inte föreställa mig hur det är. Så bra att du orkade stanna och fick din utredning.

Jag tänker också att ”frisk” är ett speciellt begrepp. Att ha en funktionsnedsättning, eller funktionsvariation, gör en kanske inte nödvändigtvis sjuk eller fel, även om många kanske vill mena det. Ibland är det väl dåligt och ibland bra, precis som om man inte har det. Någonstans kan jag tycka att den ena definitionen av verklighet och friskhet är värre än den andra… Men jag tror på utredningar och diagnoser, om man kan använda dom som någon slags vägledning, karta, när man inte förstår sig själv eller tillvaron. Eller redskap att få rätt hjälp om man vill ha det.

Hoppas det blir som du hoppas i alla fall <3

Och måste bara säga att jag har svårt, väldigt svårt, att förstå föräldrar som väljer bort sina barn. Det övergår mitt förstånd. Blev bara tvungen att säga det.

Stor kram på dig

Kära Pia, tyvärr är sjukvården inte till för sjuka eller som min svärmor sa medan hon levde ”man måste vara frisk för att orka vara sjuk”. Du är stark som orkar stå ut och alienera dig med fienden. Själv samlar jag kraft och mod för att orka med det, orka ännu en gång för att hitta vad som orsaken och inte bara bli avfärdad efter 10 minuter med en burk tabletter.
Men jag önskar dig lycka till med hela mitt hjärta! Å du, världen är sjuk och du är den friska!
Kramar

Vedervärdigt bemötande, önskar att avdelningen fick se och läsa din berättelse. Stor kram till dig<3

Jag blev väldigt berörd av det du skrev och känner en verklig sorg att svensk psykiatri har blivit så kall och människofientlig. Jag är själv utbildad psykiatrisjuksköterska, men lämnade vården för drygt 10 år sedan. Stora förändringar hade redan då skett, som jag ser det, bara till det negativa för både patienter och vårdpersonal. Har man andra visioner än att ”bara” förse människor med mediciner, som alla ger mer eller mindre biverkningar, blir det omöjligt att arbeta kvar. Tyvärr har ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande blivit högsta prioritet, istället för god vårdkvalité, tillgänglighet och en mångfald när det gäller olika terapimetoder. Alla individer är olika och har olika behov, även inom psykiatrisk vård.
Dagens ”quick fix”-syn på människor är otroligt synisk och inte värdig ett land som borde ha alla förutsättningar att ge sin befolkning god vård och omvårdnad. För 20 år sedan talade man om att måttet på ett lands demokrati är hur väl psykiatrin fungerar. Det känns väldigt skrämmande när man tänker på hur det ser ut i Sverige idag.

Jag önskar verkligen att du kommer till en läkare som ser Dig och har förmågan att lyssna. Det är inte lätt att rakt upp och ner förklara svåra och smärtsamma saker, särskilt inte för en person som så tydligt visar att hon egentligen inte är ett dugg intresserad. Det är oerhört kränkande! Det finns ju så många andra sätt att ta reda på hur en människa mår och ställa diagnos, utan att ”hålla förhör”.
Tack för att du delar med dig av ditt liv på ett så fint sätt.

Du är bland de absolut friskaste jag vet. Puss och kram <3!

Om du inte redan provat, gå till vårdcentral och be om remiss där istället. De är ofta kopplade till olika psykologer och snackar inte om medicin. På psyk löser man inget. Medicinering och elchocker är inte att gå till roten med ens tillstånd. Förfasas över det bemötande du behövt utstå. Att må dåligt och orka ta sig till en vårdinstans är en bragd i sig och visar på att man vill må bättre. Det här bemötandet är ett slag i ansiktet. Tjänstefel skulle jag t o m kunna sträcka mig till. Min mor är psykolog och får ofta höra om hur patienterna/klienterna till slut hamnat hos henne. Det är ingen lätt resa. Men de är glada när de väl kommit fram. Men så ska det ju inte behöva vara heller…önskar så om reformering inom psykvården av personer som kan.

Och kom ihåg. Blir du kopplad till en psykolog som gör en utredning på dig och du inte trivs med den personen, har du rätt att byta psykolog.Lycka till med remissjakten. Hang in there!

vet inte riktigt vad jag ska säga samtidigt som jag inte är förvånad…jag önskar bara att i dessa rum ska du som människa bli bemött med kärlek och respekt och inget annat..jag blir sorgsen över att läsa ditt inlägg och undrar hur många som mår psykiskt dåligt möter den typen av psykolog som du mötte
vad skönt att Dennis fanns vid din sida och att du kunde vila i hans famn när ni gick därifrån..kärlek till er <3
kram Åsa

Så makalöst illa att det fungerar så i vården. Drar mig varje gång jag behöver gå för får precis samma känsla som du beskriver.

Tänk om man kunde starta något där det lätt fanns tillgängligt för oss alla där tips om dom bästa, ödmjukaste och förtroendeingivande läkarna finns. Skulle gärna åka en bit bort bara men slipper ha ont i magen när hur läkaren är denna gången man behöver gå.
Kram och tack för en underbar blogg.

Med vänlig hälsning vivi

[…] Det jag fick veta för två veckor sedan har jag vetat i 30 år men ändå inte fått det officiella svaret på förrän nu. Man måste nämligen gå igenom en utredning för att få svar på om man har en bipolär sjukdom eller inte. Och för mig tog det 30 år att få den hjälpen fast jag bett om den så många gånger. För snart två år sedan trodde jag efter flera års väntan och remisser i det landstinget jag då bodde i att det var min tur. Men det enda jag fick då var ännu ett oerhört förnedrande besök på Psyk i Nyköping. Det finns beskrivet i inlägget nedan, Världen är sjuk. […]