Tusen tack för att ni finns och tack för alla varma ord och tankar!

.

.

Min dotter har stickat ett par sockor till mig och det är så klart det bästa paret jag har. Problemet med att sticka själv är att man sällan får stickade presenter från andra eftersom de tänker att man ändå kan sticka allting själv. Men jag lovar att om det är någon som blir glad för stickade presenter så är det vi som stickar själva. Vi vet ju hur mycket kärlek och arbete det ligger i maskorna.

Handgjutna tennknappar som jag haft i en kofta jag stickade för över 20 år sedan får komma till heders igen i koftan jag just stickat till mig själv. Jag använder mormors nålar och trådar och hennes fingerborg som är en av de där små finsakerna som förgyller vardagarna.

.

.

Om jag stickar mycket i vanliga fall så har jag stickat ännu mer de senaste dagarna när jag sakta kommer tillbaka efter att ha varit förgiftad av fel läkemedel. Sockor på fötterna, mycket te och väldigt mycket sömn. Och så de här ulltrådarna som håller mig fast vid livet. Jag stickar maska efter maska och varv efter varv som blir till livbojar i en märklig värld. Det är så intressant att stickningen som i sig är ett beroende, på samma gång är så konstruktivt jämfört med de flesta andra beroenden som är destruktiva.