Jag vill så gärna tacka er för alla fina, värmande kommentarer och även för såväl presenter som pengar som kommit till oss efter det där inlägget jag skrev i november om att Kammebornia är i kris. (Det finns att läsa här.)
Efter det inlägget fick vi ett sådant fint stöd av er att vi klarade oss genom julen ekonomiskt och med varma hjärtan och stora leenden. Den tryggheten är svår att förklara om man inte varit utan den och liksom dinglat i en tråd UNDER Maslows behovstrappa en längre tid. Jag fick i och för sig en dubbelsidig och fruktansvärt jobbig lunginflammation mitt i alltihop. Och en öroninflammation. Jag var nära att ge upp och försvinna helt. Men nu är vi på rätt väg igen även om det är uppförsbacke. Jag har sålt in nya jobb och har flera spännande projekt under året som kommer.
Det jag vill säga är tack, från djupet av mitt hjärta. Tack för ert oumbärliga stöd. När jag startade bloggen för fyra år sedan hade jag ingen aning om att det var ni som skulle rädda oss den här kalla och mörka vintern. Jag har inte hunnit svara på alla kommentarer och mejl som jag vill och brukar men jag tror att ni förstår varför. Skriv igen om ni saknar svar på något. Jag vill ge er något fint allihop och så kommer jag på att det förhoppningsvis är det vi gör redan med våra texter och bilder. Och att det är därför ni ger oss. Karma. Det är så vackert att jag kan börja gråta. Men det gör jag inte idag. Idag ler jag under min filt i soffhörnet. För jag vet att vi kommer att orka fortsätta ge er texter och bilder.
Jag önskar er alla allt ni önskar men främst kärlek, värme och trygghet. Tack från hjärtat!
<3 <3