Vi äter frukost under rosorna, stickar och löser melodikryss. Just som det ska vara på lördagar. Annars är det ingen ordning på veckodagarna nu på sommaren när nästan hela familjen jobbar lite konstiga tider med servering och städning. Det är lätt hänt när man bor på en plats dit många åker på semester. Vi har inte råd varken att vara lediga eller att resa bort så det är fint att bo på en plats vi vill vara på och inte har något behov av att resa ifrån. Och det är fint med små lediga stunder här och där. Som de under rosorna med kaffe och stickning.
Att komma hit på semester verkar heller inte vara receptet på lycka. Jag blir beklämd av alla arga föräldrar som hörs varje dag. Som den där pappan som tryckte upp sin son mot ringmuren och skrek:
-Nu får du fanimej skärpa dig! Du får BEVISA att du kan vara på semester med din mamma och pappa!
Bakom honom stod mamman med armarna i kors och sa:
-Jag är besviken, arg och ledsen på dig!
Sen gick hela familjen sammanbitet vidare.
På en servering säger ett barn att han inte vill ha äppelmust och pappan förklarar att det inte är äppelmust utan Hållkäftenmust och bara att dricka.
Hur stämningen under resten av den semestermiddagen blev är ju inte så kul att tänka på.
Jag tänker istället på de där fina kvinnorna som kom fram till mig när jag satt på kondis med mina barn när de var små. Det hände ganska ofta att olika lite äldre kvinnor kom fram till mig när de skulle resa sig. De tackade för att det var så fint att se och höra på mina samtal med mina barn. De sa att det var ovanligt att se så närvarande föräldrar och att det var fint att höra att vi verkligen samtalade.
Jag sa tack och log förstås, men jag hade svårt att förstå vad som var konstigt med mitt beteende. För mig var det självklart att ha en relation med barnen, att föra samtal och att umgås. Nu förstår jag att det är ovanligt. Jag har själv blivit en tant som går fram och leende tackar de enstaka gånger jag hör fina samtal mellan barn och föräldrar. Det är så sorgligt att det är så sällan jag får göra det bara. Alla jag ser på stan är ju inte arga och irriterade, men väldigt många. Och ännu fler är inte närvarande, barnen verkar mest vara ett bihang som lever i en parallellvärld.
-Många av barnen som blir skällda på verkar ganska odrägliga. Jag minns inte att ni någonsin skrek när vi var på stan. Kan du minnas att jag skällde och skrek på er när ni var små? frågar jag dottern.
-Nej, verkligen inte! säger hon. Och du fattar väl att det hör ihop?
Hon har förstås rätt. Det hör ju ihop. Var det börjar är svårt att säga med de där onda spiralerna av utskällningar och skrik. Men om man börjar med kärlek, närvaro och respekt så kan man istället skapa goda spiraler. Det kräver ju mer men ger i gengäld så mycket mer tillbaka. Och är så himla mycket roligare.
Jag undrar fortfarande hur den där pojken vid ringmuren skulle bevisa att han kunde ha semester med sina föräldrar. Och jag undrar vad det innebär att ha semester.
.

Jag måste kommentera känner jag, både detta inlägg och King of K. förra inlägg. Det är svårt för människan att veta hur hen ska leva. Många känner nog att de lever fel men vet inte vad dom ska ändra. Det är inte så lätt att ändra ibland. Jag har en ”hög position” i samhället. Jobbar mkt och tjänar bra. Inom medicin. Ville tillföra mänskligheten något. Men ibland anses det inte vara det rätta. Ibland känner jag av en ton i era inlägg som gör mig ledsen. Att det liv som ni lever är så mkt mera rätt än mitt liv. Jag kanske inte åker till ett grustag för att få lugn och ro men jag kan nog förstå vad ”de välbärgade” är ute efter. Att en familj är så sönderstressade att semestern blir katastrof för att förväntningarna är skyhöga. Men faktum är att samhället är byggt på att man arbetar 100%. Kombinera det med småbarnsliv och drömmen om att sitta och ha meningsfulla diskussioner med barnen. Det är svårt att arbeta 50% och varva ner i en lugnare vardag. För det finns ingen arbetsgivare som vill ha 50%are. Alla kan inte leva som ni menar jag, självvalt eller inte. Det är dock bra om alla fick leva sitt liv som dom själva vill ha det. Jag har vid dryga 50 år hittat mitt liv. Även om jag inte tryckt upp barnen mot en vägg så har jag nu i efterhand insett att jag skulle gjort så mkt annorlunda om jag fick göra om det. Men ett av mina barn såg vad vännernas familjer hade med grillkvällar, resor och obegränsat med datorer dvs det häftiga och fräcka livet med mkt pengar lockar…. så plocka bär i skogen eller en enkel picknick sågs som något mesigt och fattigt. Vi hade stora och omfattande diskussioner om detta och har det fortfarande, om livskvalité, politik och människovärde, naturens gåvor etc. Oerhörda krav i dagens samhälle. Mitt andra barn precis tvärtom, älskar att vandra i skogen, att baka, ta vara på saker, loppis etc. Jag kan känna att ibland är det inte bara föräldrarna som påverkar och man kan bli fruktansvärt frustrerad. Det är dock aldrig ok med de beteenden du beskriver MEN jag kan förstå dem.