Jag måste kommentera känner jag, både detta inlägg och King of K. förra inlägg. Det är svårt för människan att veta hur hen ska leva. Många känner nog att de lever fel men vet inte vad dom ska ändra. Det är inte så lätt att ändra ibland. Jag har en ”hög position” i samhället. Jobbar mkt och tjänar bra. Inom medicin. Ville tillföra mänskligheten något. Men ibland anses det inte vara det rätta. Ibland känner jag av en ton i era inlägg som gör mig ledsen. Att det liv som ni lever är så mkt mera rätt än mitt liv. Jag kanske inte åker till ett grustag för att få lugn och ro men jag kan nog förstå vad ”de välbärgade” är ute efter. Att en familj är så sönderstressade att semestern blir katastrof för att förväntningarna är skyhöga. Men faktum är att samhället är byggt på att man arbetar 100%. Kombinera det med småbarnsliv och drömmen om att sitta och ha meningsfulla diskussioner med barnen. Det är svårt att arbeta 50% och varva ner i en lugnare vardag. För det finns ingen arbetsgivare som vill ha 50%are. Alla kan inte leva som ni menar jag, självvalt eller inte. Det är dock bra om alla fick leva sitt liv som dom själva vill ha det. Jag har vid dryga 50 år hittat mitt liv. Även om jag inte tryckt upp barnen mot en vägg så har jag nu i efterhand insett att jag skulle gjort så mkt annorlunda om jag fick göra om det. Men ett av mina barn såg vad vännernas familjer hade med grillkvällar, resor och obegränsat med datorer dvs det häftiga och fräcka livet med mkt pengar lockar…. så plocka bär i skogen eller en enkel picknick sågs som något mesigt och fattigt. Vi hade stora och omfattande diskussioner om detta och har det fortfarande, om livskvalité, politik och människovärde, naturens gåvor etc. Oerhörda krav i dagens samhälle. Mitt andra barn precis tvärtom, älskar att vandra i skogen, att baka, ta vara på saker, loppis etc. Jag kan känna att ibland är det inte bara föräldrarna som påverkar och man kan bli fruktansvärt frustrerad. Det är dock aldrig ok med de beteenden du beskriver MEN jag kan förstå dem.

Det var tråkigt att höra, jag vet ju bara vad som är rätt för mig. Vi är alla olika och olika betyder ju inte automatiskt rätt eller fel. Att själv välja något eller tycka om något betyder ju inte automatiskt att man tycker att alla som väljer annorlunda eller tycker om något annat gör fel. Ofta ligger sådana antaganden mer i betraktarens öga. Jag tycker det är fantastiskt att det finns människor som jobbar med medicin till exempel och jag har själv drömt om att bli läkare ibland. Jag skulle älska att ha många pengar eftersom det är dem man kan få valfrihet genom, men jag har inte hittat någon väg som fungerar för mig där jag har råd med pengarna. Jag tycker inte att det är fel att jobba mycket (det gör jag ju själv också även om jag inte tjänar några mängder på det) eller att ha många pengar. Däremot tycker jag att det är väldigt fel att stå och skrika elakheter till sina barn eller att behandla dem som mindre värda. Och dessutom tycker jag att samhällets resurser är helt felfördelade och att många människor och arbeten inte uppskattas och betalas tillräckligt bra.
Beteendena jag beskriver kan jag också förstå, de är en direkt följd av hur vår värld fungerar just nu. Att jag förstår dem betyder däremot inte att jag accepterar dem eller tycker att de är ok.

Jag har också varit en arg mamma i Visby, fast allra mest var jag rädd. Vår son tröttnade på att vänta på oss vuxna och bara gick ifrån restaurangen när vi skulle betala. Usch, så rädd jag blev och när vi till sist hittade vår rymling en bit utanför ringmuren måste jag erkänna att det kom både gråt och skällsord. Han var just då inne i en period som var en enorm prövning för hela familjen, både för syskon och för oss föräldrar. Nu har han blivit 14 år och betydligt klokare. Det är lätt att se i backspegeln och tänka att man kanske skulle gjort annorlunda, men jag tröstar mig med att jag antagligengjorde det jag trodde var rätt just då. Jag kan inte stoltsera med att jag aldrig skällt på mina barn, för det har jag gjort.
Jag håller med om att samhället är så stressat och kanske därför blir även semestern en prestation och prövning. Jag och min man besökte en semesterpärla på västkusten idag och jodå, det fanns gott om arga föräldrar även här. Det värsta var en liten 2-åring som var så ledsen för att hon fick sitta och titta på resten av familjen när de åt glass. Hon fick ingen glass eftersom hon enligt föräldrarna ”inte skötte sig”. Det gjorde så ont i mitt hjärta. Men så fanns det också många föräldrar som verkligen njöt av att ha barnen med sig och lät krabbfiske och snäckor bli dagens stora äventyr.
Tack för en jättefin blogg och massor av tankeväckande inlägg. Njut av sommaren!

Jag reagerar också på tonen i dessa inlägg, kanske främst i detta. Men mest blir jag trött på att föräldrar återigen blir föremål för kritik. Jag önskar så att vi kunde ödmjuka oss och inse att det vi (oftast) ser är fem minuter av just den människans föräldraskap. Hen kanske har varit tålmodig, lugn, kärleksfull, etc, men efter tusen prövningar brast det? Vi vet inget om hur föräldern mår eller någonting. Kan vi inte försöka sluta döma människor? Vad hjälper det oss (en kort stund får vi känna oss som bättre människor, det inser jag såklart) och på vilket sätt hjälper det föräldern och barnet?
/fyrabarnsmamma som gör mitt bästa

Målet måste vara ett samhälle som ger förutsättningar för oss alla att leva ett hållbart mänskligt liv. Jag vill ha ett samhälle som organiseras för att tillgodose våra gemensamma behov och inte drivs av kortsiktiga vinstintressen. Om arbetslivet reducerar människor till produktionsfaktorer, vars resultat är mätbart och respekten för den anställdes stolthet och ansvar för sitt arbete är obefintlig, är det lätt att bristen på respekt normaliseras och överförs till andra livsområden och relationer mellan människor.
Jag uppskattar Kammebornia för att bloggen visar hur det är möjligt att bryta mot samtidens destruktiva normer och att det går att skapa alternativa sätt att leva som är mänskligare och tillåter oss att visa mjukhet, lyhördhet och respekt för oss själva och varandra,

I understand what all has been said before. Like many I wish I knew then what i know NOW! we do our best…..working midnight shifts and working in a restaurant I did not always have the patience i should have had! Fortunately both children have turned out beautifully and GOOD parents………..they do what I did not do!! Thank you for your blog.

Jag undrar om föräldrarna kunde bevisa att de kan ha semester?
Det är inte lätt att ha semester, varken som familj eller för en som inte har familj. Förväntningarna är och för högt uppskruvade och besvikelsen blir stor när livet och vardagen inte är som veckotidningarnas glansbilder eller som egna drömmar.
Jag som inte har familj drömmer om att njuta av semester utan att känna ensamhet och skulle vilja skrika år någon när jag gör det men det finns ingen. Tur kommer den sorliga känslan av ensamhet mera sällan ju äldre jag blir.

Precis vad vi diskuterade här hemma igår,det finns så många stressade föräldrar så man undrar hur det kommer sig att de har glömt bort att de har skaffat barnen av kärlek men har tappat bort sig på vägen.

Konstruktivt skrivet och kloka tankar.
Tack för det <3

Och jag tänker att känns det inte bra att läsa någons blogg, precis som det ibland är jobbigt att titta på rapports nyheter, får man helt enkelt låta bli och välja att läsa något annat eller zappa kanal när nyheterna annonseras 😉

Keep going! Ser fram emot nästa podcast <3
Kram

Jag tänker att goda samtal och skrik och skäll inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra. I vår familj finns massor av temperament både hos vuxna och barn och när sinnet rinner låter vi mycket allihop. Det är inget jag är stolt över men jag skäms inte för det heller. Jag tänker att barnen får se att man kan bete sig på olika sätt, att det är ok att bli arg och att visa det och att man trots utbrott och skrik och härj ibland ändå kan trivas tillsammans och ha djupa fina samtal. Vad man däremot aldrig får göra oavsett hur arg man blir är att kränka varandra eller bruka våld. Hållkäftenmust och att trycka upp någon mot en mur är definitivt att gå över gränsen.

Tack Queen of Kammebornia för att Du sätter ord på det jag ser och som får mig att bli villrådig.
Häromdan gjorde min vuxna dotter och jag ärenden i staden. Precis som Du beskriver ser och hör vi hur barn verbalt kränks av irriterade och trötta föräldrar. Det for ett ledsamt ord genom mitt huvud, de är familjetrötta. Det finns ingen ingen ursäkt för att på något sätt kränka barn det är alltid den vuxne som har ansvar för relationen mellan barnet och den vuxen.

Tack Queen Kammebornia för att Du står upp för barnen!

Tankevækkende læsning. Tak for din ærlighed. Ville ønske, at alle stressede forældre blev rusket op i engang imellem. Når man står i situationer som den der med barnet op af væggen, kan man nok ikke forholde sig rationelt til, om man skal ændre sit liv eller ej. Men det er jo een selv, der skal og kan ændre det til det bedre. Tak fordi du har åbne øjne og videregiver dine synspunkter, så vi kan blive ved med at reflektere og forbedre.

Jag känner verkligen inte för att åka bort på semester heller egentligen..nu var vi iväg en vecka på Sollerön, en lugn fin camping med vår husvagn. Jag längtar ju hem hela tiden. Så min man sa till mej att vi kanske ska fundera på att sälja husvagnen. Men vi ska iväg till Gotland en vecka oxå..det bara är ett måste. Då vet jag att jag inte kommer att längta hem. Så vi får se efter sommaren hur vi gör.
Sen tänker jag som dej Pia..varför åker man ens på semester för att vara sur. Jag tänker på den stackars pojken..vad har han för val.
Jag vet att omständigheterna kan göra så med människor…så som de föräldrarna gjorde. Jag har absolut känt mej lika frustrerad då för länge sedan…när barnen var små. Jag vet varför jag kände så..det var dåligt i mitt förhållande, jag gjorde saker som andra bestämde att vi skulle göra, mycket sånt och jag hade inte kontroll och mådde dåligt.
Alltid när jag varit arg eller frustrerad så tog jag mej tid att förklara för barnen varför jag blev arg och att det inte var deras/barnens fel. Jag sa att det var mitt fel att jag blev arg eftersom jag blev stressad och var trött.
Nu är de vuxna och jättetrevliga unga människor som behandlar andra människor med respekt. Mycket stolt över dem och hur fina och kloka de är. Jag mår bra. Jag har ett barnbarn och livet leker.
Om man under några som helst omständigheter inte känner att något inte känns bra så ändra livs valen, vad det nu kan vara. Jobbet, förhållandet eller boendet. Livet är för kort för att man ska vara arg och må dåligt

Oj vad jag känner att du dömer föräldrarna utan att ha en aning om bakomliggande orsaker, sammanhang ellr nåt annat.

Det gör mig ledsen att se att du inte kan tolka situationerna på andra sätt och kanske tänka att skuld och skam har de nog fått nog av. Föräldrarna du beskriver behöver nya verktyg för att hantera sig själva, sina barn och hela sitt föräldraskap.

Istället för att gå hem och skriva ett dömande blogginlägg fråga nästa gängor du kan hjälpa till, ett argt barn på restaurang är ganska lätt att avleda om någon okänd kommer fram och pratar om ”höstlöv/gardiner/pokemons/sport/vad du vill”.

Jag tror att alla någon gång har gjort saker mot eller med sitt barn som de inte är stolta över. Jag har det iaf. Mitt tålamod är inte oändligt. Gör det mig till en dålig förälder?

Jag beediga att tänka på de där situationerna igen och fundera över om det finns alternativa förklaringar till såväl barnens som föräldrarnas beteende. Lyft blicken!!!

[…] Jag skrev ett inlägg där jag reagerade på när jag sett barn utsättas för kränkningar. Jag förstår att det finns massor av förklaringar. Stressade föräldrar, odrägliga barn, whatever. FÖRKLARINGAR. Men det finns ingen URSÄKT för att trycka upp ett barn mot en mur och skrika att de ska bevisa att de kan ha semester. Det finns ingen URSÄKT för att säga åt sitt barn att äppelmusten ungen inte vill ha nu heter Hållkäftenmust och att det är bäst att han dricker upp den. Ingen ursäkt eller förklaring kan rättfärdiga det beteendet. […]