Det är så många saker som jag undrar när det kommer till andlighet, religion och kyrka. Som till exempel varför det verkar misstänkt att säga att man ber för någon medan det är helt normalt att säga att man håller tummarna. Det känns som att hålla tummarna borde vara mer vidskepligt (och därmed mer utanför normen) än att be. Men det är ju tvärtom i Sverige. Misstänkt och normalt är i detta fallet mina fria tolkningar baserade på mycket erfarenhet och funderande. Det blir också mer och mer uppenbart ju fler vänner jag får i andra länder. Vi är ju anglosaxiska på många vis i Sverige men vi säger inte ofta Gud välsigne dig eller Jag ska be för dig till varandra. Och om vi gör det får vi garanterat märkliga blickar, i alla fall i de flesta sammanhang. Jag tycker själv att det låter konstigt på svenska. God bless you och I will pray for you, det låter däremot helt normalt och väldigt fint.
Jag tänker att be handlar om att samla sig, att önska, att hoppas, att fokusera. Ganska likt den mentala träning som många idrottare och andra med klara mål ägnar sig åt. Men för mig är bönen mjukare och vänligare. Och blir saker inte som jag tänkt mig finns det ett annat högre syfte. Det handlar inte om att jag gjort fel eller tränat för lite. Det handlar mer om att det inte är dags eller att det finns andra vägar än den jag trott var bäst. Jag gillar ju inte det där med att ensam är stark utan tycker mer om tillsammans, både med varandra här på jorden och med en större kraft, för stor för oss att greppa.
Jag undrar verkligen varför det anses ok att hålla tummarna men inte att knäppa händerna i bön?

Tak for et dejligt indlæg. Hvor har du ret . Jeg holder meget af at bede, det giver sådan en ro og jeg ved der er en der lytter
Ha en god dag på Gotland
Hilsen
Joan fra Danmark