Jag stickar ett par halvvantar. Jag är bra på att sticka. Ofta blir man bra på det man tycker är roligt. Särskilt om man övar mycket. Jag stickar förutom bra även ganska fort och har långt över 10 000 timmar i övning och mer än 30 års erfarenhet.
Eftersom jag får så många frågor om jag säljer stickade plagg tänkte jag reda ut ett och annat. Jag säljer sällan stickade plagg. Jag har alltid tyckt att det är för dåligt betalt hur mycket jag än har kunnat få. Jag ger gärna bort saker till dem jag tycker om. Eller byter med andra konstnärer och hantverkare. Jag gillar byteshandel. Även om jag stickar mycket så går det samtidigt åt mycket i en stor familj. Särskilt när Dennis och jag helst handlar så lite kläder som möjligt och så långt det går använder egenproducerade plagg. Även om man har bra material så slits kläder och det behövs nya. Dennis äger till exempel tre tröjor som jag har stickat varav två är helt utslitna och lagade flera gånger. Jag tror ingen annan än han skulle fortsätta använda dem. Men det gör han. Och så har han en hel fintröja och jag fortsätter sticka nya men hinner inte producera de mängder som behövs, eftersom jag även stickar alla våra strumpor och sockor och vantar, halsdukar och sjalar till både oss och barnen.
När jag började på dessa halvvantar ville jag dokumentera tiden och arbetet jag lägger ner för att kunna komma med en seriös offert till dem som frågar om jag säljer. Hittills har jag i över 30 års tid mest kommit med diffusa svar om att jag tycker det är svårt att få rättvist betalt men jag har aldrig räknat ut vad arbetet kan vara värt. Nu gör jag ett försök.
Den första halvvanten är klar och den andra är påbörjad. Jag har skrivit upp varje arbetad timme och det ser ut som följer:
En halvvante
Sticktid: 9 timmar
För- och efterarbete (val av garn, nystning, tvätt och blockning): 1 timme
Summa: 10 timmar arbete för en vante. De flesta har två händer så jag räknar snabbt ut att arbetet med två halvvantar tar 20 timmar.
Nästa fråga är hur timpengen ska se ut för detta avancerade hantverk? Jag undersöker timpeng för andra hantverk och finner det väldigt svårt att hitta uppgifter om traditionellt kvinnliga hantverk. Alla uppgifter om sömnad t ex handlar om ändringar och lagningar eller sömnad av gardinlängder. I vilket fall kan jag skönja någon slags timpeng på 300-500 kronor.
När det gäller traditionellt manliga hantverk är det lättare att hitta uppgifter. Målare, snickare och murare tar ofta på en timpeng på 300-600 kronor. Likaså möbeltapetserare.
Nu är mönsterstickning ett ganska avancerat hantverk som det krävs stor skicklighet i och som man bara kan uppnå genom mycket övning. Det sägs att man behöver lägga ner minst 10 000 timmars övning på något som man ska bli väldigt bra på. Jag har stickat långt över 10 000 timmar.
Möbelsnickare jag känner tar en timpeng på drygt 500 kronor.
Jag bestämmer utifrån ovanstående information att en skälig timpeng för mitt arbete med halvvantarna är 600 kronor. Det känns ändå i förhållande till annat ganska lågt räknat.
Arbetskostnaden blir då 20 x 600 kr = 12 000 kr
Eftersom löneskillnaden mellan kvinnor och män, enligt Statistiska centralbyrån, är 13,4 procent (2014) (till männens fördel om någon skulle undra) och jag är kvinna så skulle en man som stickat vantarna få 13 608 kronor.
På det priset tillkommer moms med 25 procent.
Med moms blir arbetskostnaden om en kvinna stickat vantarna 15 000 kronor.
Om en man stickat samma vantar blir arbetskostnaden inklusive moms 17 010 kronor.
Ja just det, jag glömde materialkostnaden och den är inte så speciellt låg när det gäller fina garner. Jag vill bara arbeta med bra material när jag lägger ner så mycket tid på mitt arbete. Om någon fortfarande är intresserad av att köpa ett par vantar kan jag räkna ut materialkostnaden, annars fortsätter jag med några andra jobb som jag kan fakturera eftersom vi måste betala våra räkningar.
Och så glömde jag att man faktiskt inte får sälja plagg man stickat efter andras mönster eftersom det finns något som heter copyright.
Så om jag ska sälja plagg jag stickat får jag antingen komma överens med mönsterskaparen om en skälig ersättning eller producera egna mönster och då är frågan om den tiden och det arbetet ska läggas på notan för vantarna?
Jag behöver ju kanske inte påminna om att ett par tumvantar behöver fler timmars arbete än dessa halvvantar och ännu fler om de ska fodras eftersom jag då i praktiken stickar fyra vantar för ett par.
Ja, jag vet att många säljer sitt hantverk för en spottstyver (ofta säljs ett par handstickade vantar för 500 kr och om de tagit 25 timmar att sticka är det en timpeng på 20 kronor) och det kan jag inte göra mycket åt mer än att gratulera köparen och beklaga att statusen på den traditionellt kvinnliga hantverksskickligheten knappast kommer att höjas så länge det fungerar så här.
Jag vet ingen som skulle gå till en skicklig möbelsnickare de känner till eller eventuellt känner ytligt och säga att -Kan inte du snickra ett vitrinskåp till mig? Jag betalar så klart, räcker 300 kronor? Eller fråga en snickare vars fru är moster till en kusin -Kan inte du platsbygga ett kök åt oss? Jag betalar så klart för materialet.
Detta inlägg skriver jag inte för att jag aldrig i livet vill sälja något jag tillverkar eller för att skrämma bort någon eller för att vara ilsken. Jag vill bara belysa orättvisorna i hur vi värderar det traditionellt kvinnliga hantverket stickning. Det är ganska vanligt att vi som stickar får höra att vi tycker ju ändå att det är så roligt eller vi gör det ju ändå samtidigt som vi tittar på tv och liknande saker.
Jag kan bara beklaga om de som har en bättre timpeng tycker att deras arbeten är tråkiga. Förhoppningsvis finns inte det sambandet mellan pris och rolighet. Bara för att en tjänst är rolig för den som utför den ska den väl inte vara gratis? Då borde man sluta betala lön till alla som trivs på sina arbeten. Det vore mer relevant med ett samband mellan pris och skicklighet.
Och alla vi som stickar gör det inte bara för att det är roligt. Jag tycker att det är roligt. Men det är också en form av besatthet. En väg att kanalisera oro och ångest. Det rytmiska matandet av maskorna som sakta växer fram till ett varmt och vackert plagg känns mer konstruktivt än att sitta och dunka huvudet i väggen. Länge har kvinnor gjort flera saker på samma gång, multitaskat som det kallas nu för tiden. Man har stickat på väg till tvättstugan, man har stickat medan maten kokar och så vidare. Bara för att man kan utföra två arbeten parallellt ska de väl inte värderas mindre än ett arbete utfört under samma tid. Det är nämligen exakt det som sker när t ex stickning degraderas till något du ändå gör när du ser på tv och därför kan dina arbeten säljas för en timpeng på 20 kronor jämfört med en rörmokare som kan ta 600 kronor i timmen.
Självklart är det skillnad när det gäller vänner och familj och även byteshandel som jag nämnde tidigare. Och ja, jag har sålt plagg ibland när vi inte haft råd att köpa mat. Jag vill bara lyfta fram de här märkligheterna i ljuset. Och förklara varför jag sällan säljer något jag stickat.
Kanske är det ändå dags för en webshop med vantpriser på 20 000 – 40 000 kronor? Då skulle jag börja fundera.
.
.
Vanten på bilden är inte tvättad och blockad ännu. Det är en teststickning av ett mönster för Erica Heusser en amerikansk stickdesigner och det kommer att släppas inom kort. Jag använder malabrigo sock som finns hos Garnr.
Tack för att du tagit dig tid och gjort denna jämförelse! Har ofta gjort samma reflektion. Ger gärna bort till nära och kära som uppskattar hantverk men att sälja till ett vettigt pris är ju inte möjligt.