Igår satt vi på H10 och arbetade på eftermiddagen. Vi jobbar hemma och trivs väldigt bra med det men ibland är det så skönt att gå iväg och sitta någon annanstans när vi ska gå igenom en planering till exempel. Jag tycker även om att gå ensam till ett café för att arbeta. Det är som att jag kan vara både i min egen lilla värld och samtidigt vara del av den där större världen där det pågår saker omkring mig. Förr satt jag ofta på café och skrev poesi. Det längtar jag efter för det har liksom inte fått plats på sista tiden. Jag måste bara bestämma mig, antar jag. Så är det ju med saker vi vill göra. Det är bara att bestämma att det är dags. Skriva upp dem på listan och prioritera.

Idag läste jag om en kvinna som skrev en lista med saker hon ville göra innan hon dog. Hon hade fått cancerbesked. Det är vanligt att känna så när man får en svår sjukdom eftersom livet plötsligt känns så begränsat. Alla vi som inte har cancer har också ett begränsat antal dagar kvar. Ingen av oss vet hur många. Vissa av oss har färre dagar kvar än kvinnan med cancer. Det är inte roligt att tänka på det en solig dag i maj kanske men det är sanningen.

Därför är det bra att börja prioritera direkt. Det finns liksom inget att vänta på. Vad känns viktigt? Vad gör jag bara för att jag tror att jag måste? Vad vill jag göra? Eller vill jag göra fler eller kanske färre saker? Eller vill jag bli bättre på att uppskatta det jag har?

På mina listor står inte så många stora saker. Fast egentligen är det de till synes små sakerna som är de verkligt stora. Jag vill fortsätta följa mitt hjärta, vara nära dem jag älskar och känna trygghet, glädje och samhörighet. Jag vill hjälpa andra att finna mod, kraft och glädje. Och jag vill inte känna (om jag skulle få en dödlig sjukdom) att jag inte följt mitt hjärta och gjort rätt livsval. Det är en trygghet jag bär med mig, att jag vågade hoppa ur det till synes trygga livet med fast jobb, kärnfamilj och boende på fastlandet där vi kände alla. Jag vågade skilja mig, finna kärleken, säga upp mig, flytta till Gotland. Och jag tänker fortsätta med det. Känna efter vad som är bra för mig. Stå upp för det jag tycker är rätt och riktigt.

Det betyder inte att det är enkelt. Det betyder bara att det är enkelt att veta hur jag ska göra. Att sedan hantera allt på vägen är inte alltid lätt. Men jag tror att vi alla skulle må bättre om vi fann den där inre friden där vi vet att vi är på rätt plats och gör rätt saker. För då blir det svåra lättare att hantera.

Den där kvinnan med listan skrev upp att hon ville lämna sin man. Det var ju modigt och bra men samtidigt så sorgligt att hon behövde en cancerdiagnos för att ta det klivet.

Många människor lever i situationer och relationer de inte vill vara i för att det enklaste är att inte göra något. Att bara fortsätta. I tyst desperation. Det är sorgligt! Och det är värt alla svårigheter som finns att bryta den tysta desperationen och att känna sig sann mot sig själv!

.