Ulla tar alltid med oss på så fina utflykter. Som idag när vi åkte till Lummelunda och vandrade runt i våren.
Samtidigt som det är så efterlängtat är ljuset så hårt och obarmhärtigt i april. Det gör nästan ont. Som att det dammar och sticker ända in i ögonvrån. Som att vi nästan måste huka för de skarpa kontrasterna.
Jag kan känna mig som gammal torr och spröd bark när vårsolen kommer fram. Och samtidigt som jag vill krypa ihop, vill jag låta mig vecklas ut som en blomknopp, dansa ut över ängar och stränder och ta för mig av värmen och ljuset och de ljumma vindarna. Virvla runt.
I allting ligger en förväntan när det är april. Snart spricker knopparna och löven mildrar och mjukar upp ljuset.
Blåsipporna lyser som vårens första färg efter vinterns gråbruna färgskala. Det är så speciellt med den intensiva blå färgen i alla de torra löven. Både marken och trädens grenar är bara. Kala och nakna. Och så smyger de där små sipporna fram på vingliga stjälkar. Dansar i vinden bland prasslande löv och sprött gammalt gräs.
Vi ser ut över horisonten, dricker kaffe och äter ostsmörgåsar och Ullas kardemummabullar.
Sen åker vi hem och vilar. Smälter all intryck och tänker med tacksamhet på vänskap, vår och värme.
