Så här års tänker jag alltid på Thoreau, en amerikansk författare som gjorde stort intryck på mig redan i tonåren. Han skrev någonstans att den monetära rikedomen är endast förbehållen fåtalet men att lönnarnas guld sprids rättvist åt alla.

Det är ju också det verkliga guldet, tänker jag. Och den verkliga rikedomen att förstå det. Hur förunderligt vacker den här världen kan vara. Om vi kan fokusera på det kan vi också bättre fokusera på att ta itu med de problem som finns för då känner vi vad vi har att bevara och skydda. Om vi endast fokuserar på problemen så ser vi bara mörker och elände och får ingen kraft att bygga upp och ge av vår energi till världen.

Det är så många som vill tala om hur allt ska vara och hur allt ska göras men det finns ju faktiskt många olika sätt. Och vi kan inte alltid veta vad som är rätt och fel för någon annan. Det finns flera olika sorters rätt. Det är bättre att inspirera än att instruera. Det tänker jag ofta på. Jag ser så mycket skuldbeläggande överallt. Det är verkligen destruktivt och har oftast motsatt effekt. Vi ska inte döma andra innan vi gått många mil i deras skor. Bakom alla masker finns så mycket vi inte vet.

Om vi förstår att vi ska använda vår energi till att bygga upp och att ge istället för att söndra och roffa åt oss och kritisera, då kommer vi att bli mycket gladare och lyckligare. För bara genom att ge kan vi få. Och bara genom att acceptera det vi inte kan förändra kan vi finna kraft och mod att förändra det vi vill och kan.

Det kommer alltid att finnas människor som inte tycker som vi. Människor som bara tänker på sig själva, som söndrar och raserar för andra men samtidigt för sig själva. Jag har en vän som jobbar på ett café där en man kom in och skrek och gormade om att han minsann var före någon annan i kön. Sen satt han där ensam och drack sitt kaffe och åt sin bulle och såg inte alls ut att njuta eller ha det bra. Stackars lilla gubbe, tänkte min vän.

Jag tänker att det finns stora och små människor. Små människor är egoistiska och ofta elaka och tänker kortsiktigt och smått. Antagligen kan de inte bättre just där och då av någon anledning. Stora människor är generösa och vänliga och vill väl. De ser saker i ett större perspektiv. Allt kanske inte alltid blir perfekt men det finns ändå en ambition om att göra gott.

Att bära på ilska som inte går att släppa gör bara illa en själv. Att vara dumsnål och gniden faller bara tillbaka på en själv. Som vi vill bli behandlade själva ska vi behandla andra. Då blir världen mjukare. Och fler kan se guldet framför oss.

Det är tacksägelsedagen i Sverige idag. En viktig dag tycker jag. En annan dag, senare i höst, är det Thanksgiving day i USA. I Sverige har de flesta mer koll på den amerikanska Thanksgiving än på den svenska tacksägelsedagen. Och mest för att den är förknippad med Black Friday som handlar om konsumtion ända in i helvetet. Ganska långt från genuin tacksamhet, i alla fall om man hårddrar det hela. I vilket fall tycker jag att det är det fint med tacksamhet. Och Thanksgiving låter vackert på engelska. Att ge tack. Det är lite som att to fall in love faktiskt betyder att falla i kärlek. Det är också fint. Att våga falla rakt ner i kärleken som tar emot. To be in love. Att vara i kärlek.

Hela vår helg har varit en tacksägelse, till livet, vänskapen och kärleken. Vi har haft besök av vänner från fastlandet och tillsammans med dem och vänner på ön har vi vandrat i gyllenhösten, utmed stränder, genom skogar, och vi har delat måltider, skratt och samtal, humor och allvar. Vi har ätit svamp från skogen, druckit kaffe i solen och sagt till varandra hur mycket vi tycker om varandra. Jag är så oerhört tacksam att ha så fina vänner i mitt liv.

Igår åt vi lunch i Katthammarsvik och kunde sitta ute, intill ett glittrande hav. Idag åt vi havregrynsgröt hemma mellan podinspelningar. Båda sakerna är fina på olika vis.

Jag är så fascinerad av den gyllene skogen, med gula löv på både mark och grenar. Frukost på verandan, ute i solen i mitten av oktober. Det är fina saker även om det är märkligt med värmen och vetskapen om att det har att göra med klimatförändringarna bringar ju onekligen oro och svärta i allt det gyllene ljuset. Vi har bara det här jordklotet och vi måste vara mer varsamma. Mer tacksamma för och varsamma om det vi faktiskt har och inte så hysteriskt intresserade av att konsumera sönder allting.