Kammebornia

Välbefinnande och ingefära

8 mars, 2014

Storebrorsorna är sjuka. Halsont och feber och allmänt hängiga. Vi kramar och kokar te och pysslar om. Jag ler och blir varm när jag hör från soffan:

-Mamma, jag mår inte så bra, men jag har det bra.

Ett 10 år gammalt citat från lillasyster när hon låg på sjukhus och hade hjärnhinneinflammation. En dag kom min syster på besök och var hos mig och Ella på sjukhuset. Vi fick till och med permission och rymde till ett mysigt konditori, vilket kanske inte var så oväntat när det gäller mig. När vi satt där alla tre så frågade min syster hur Ella mådde. Den fyraåriga flickan var tyst en stund och tänkte efter, sen sa hon – Jag mår inte så bra, men jag har det bra.

Jag tänker ofta på det fantastiskt kloka uttalandet. Särskilt när jag själv inte mår bra, eller när någon annan närstående inte mår bra. Det är ju som det är då. Med det. Men om man kan ha det bra fast man inte mår bra, då kanske man orkar må dåligt ett tag och så kan man fortare få må bättre. Förhoppningsvis. Enligt WHO:s definition av begreppet hälsa, betyder hälsa ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Att ha god hälsa innebär alltså inte bara frånvaro av sjukdom. Man kan vara sjuk men ändå må bra, precis som den lilla flickan sa, den där dagen för länge sedan, på konditoriet. Och man kan vara fysiskt frisk men ändå må dåligt. Välbefinnande är ett bra ord. Ett bra tillstånd. Och det psykiska och det sociala välbefinnandet är lika viktigt som det fysiska. Och finast är ju när man både mår bra och har det bra förstås.

Jag skivar ingefära och kokar upp i en kastrull med vatten. Sedan låter jag det dra en stund innan jag silar bort ingefäran. Jag pressar i en ekologisk citron, häller i ett litet paket koncentrerad äppeljuice och värmer så mycket som behövs just nu. Serverar med en sked honung och så känns det lite bättre i halsen en stund. Både honung och ingefära är inflammationshämmande och bakteriedödande. Och så smakar det så gott.

Den där lilla flickan som snart är femton år kommer ut i köket och kraxar att hon också har ont i halsen. Det är bäst jag kokar mer ingefärate. Jag vill ju att hon ska ha det bra fast hon inte mår så bra.

Det gröna Kammebornia / Dryck / Kammebornias kök / Livet liksom / 9 Comments /

Gränsvakterna

7 mars, 2014

Det finns en serie som heter Heimat. En tysk tv-serie som jag såg när jag var omkring tjugo år och som påverkade mig mycket. Den finns i tre säsonger tror jag och jag tänker se om den tillsammans med drottningen, om hon vill förstås. Den är inte helt lättsmält. Heimat betyder hembygd. Jag tänkte att eftersom drottningen pratar flytande tyska så kunde hon ge mig en annan bild av serien.
Jag brukade som liten fastna helt för Ingemar Bergmans filmer när de gick på tv. Min mamma tyckte att de filmerna var för tunga och pretentiösa och undrade varför jag tittade på detta elände av ångest. Jag gillar fortfarande Bergmanfilmerna. Bibbi Andersson brukar vara med. Hon gick i samma skola som min pappa och de brukade lattjade tillsammans. De gick i Högalidsskolan på söder i Stockholm. Det är fint på söder, speciellt på sommaren när man kan sitta med drottningen på utefik och smida planer. Drottningen hittar överallt i Stockholm. Hon är så cool när vi reser tillsammans, hon rör sig som en katt lika enkelt och världsvant i alla städer vare sig det är i Stockholm eller Berlin. Jag är bättre i Kammebornia bland pestskråp, ormbunkar och näckrosor.
Det andas vår nu och det blir livligt här i riket. En av hönorna ruvar och fåglarna sjunger redan sina vårsånger. Det är ett helt annat ljus, det är varmare men ändå blekt. Just nu är Kammebornia mitt Heimat. Putin och hans gäng vill göra sitt Heimat ännu större. Gränser är ett elände. Kammebornia har inga gränser, dem har jag tagit bort, men ett problem är att gränsvakterna blev arbetslösa och de vill inte gå till arbetsförmedlingen. De tycker att det verkar tråkigt där så de bor i skogen nu och sitter mest och spelar backgammon. Jag kanske ska bjuda hit Putin så han får äta drottningens kanelbullar. Då kommer han att stanna kvar här och vilja ha mer bullar och vilja spela backgammon och glömma att göra sitt rike större. Det går inte att äga ett land eller någonting av naturen. Den är inte vår. Den bara finns. Ibland så räcker det med att bara finnas.
Ikväll ska jag massera drottningens nacke och berätta historier om mystiska druider och historien om de ensamma gränsvakterna som vägrade att gå till arbetsförmedlingen. Det blir fint.

King of Kammebornia / 6 Comments /

Nu har det börjat

7 mars, 2014

Det är fredag och jag har ätit frukost och druckit te ur de vackraste kopparna. Solen skiner idag också och jag stannar hemma med sjuka tonåringar. Jag ska baka bröd och göra fredagsfint. Klappa katten, prata med hönsen och gå en promenad.

Häromkvällen hörde jag koltrastens första sång. Den där heliga stunden som jag får uppleva varje vår. Koltrastsången som väcker allt liv och all kraft och all lust. Det är nog den vackraste sång jag vet. Och just den där första efter hela långa mörka kalla vintern, den är så oerhört speciell. Jag minns den varje år. Förra året var det en ljus morgon efter en natt full av mardrömmar. I år var det en kväll på parkeringen vid Ica. Vi klev ur bilen för att gå in och handla några småsaker. Trötta efter en heldag i stan. Det var du och jag och prinsessan och jag hörde direkt när jag öppnade bildörren. Sprött som silver i marskvällen, med hopp om sommarkvällar och ljumma vindar, barfotadagar och blomdoft. Jag gick som förtrollad mot trädet där koltrasten satt och det trädet stod på andra sidan vägen så jag förstår efteråt att det måste sett galet ut när jag gick åt helt fel håll när jag förväntades gå mot Icas röda dörrar men istället som i trans gick ut på gatan. Jag bara stod där och lät mig uppfyllas. Och när jag kommit till sans såg jag dig och prinsessan stå leendes intill mig.

-Nu har det börjat, sa du och så log ni båda två. Både åt koltrastsången och vårlyckan och åt mig och min högkänslighet.

Lite så där vadknäppduärdetärjubaraenfågelmendetärunderbartochviälskardigfördet. Sådana stunder är vackra. Vi kramades alla tre och sen forcerade vi grönsaksdisken och mejeriavdelningen med lätta steg.

Nu har det börjat och snart får jag höra lärkan också. Kanske får jag höra koltrasten i kväll igen. Och kanske får vi kycklingar om några veckor om Märta vet vad hon håller på med.

Dennis fredagsinlägg kommer senare under dagen!

Bakat / Frukost / Kammebornias kök / Livet liksom / 14 Comments /

När blev det så omodernt med solidaritet?

6 mars, 2014

Jag sitter på café med en av mina gamla elever. Hon har fått en son och jag får finnas där. Det är fantastiskt. Det är ofattbart att jag har satt betyg på henne. När hennes son ler mot mig och när jag ser hur trygg han är i hennes famn då blir betyg så futtiga. Även om jag tror att hon fick de högsta betygen så räcker de inte till. Livet är en annan dimension och det är ju det som räknas egentligen. Det är ju här vi går omkring och tillbringar våra dagar. Jag får hålla hennes son i famnen och jag önskar att hela världen kunde vara lika mjuk som hans kind. Att hela världen kunde få värmas av hans leende. Ibland snurrar min hjärna som en karusell och jag hinner nästan inte med.

Jag tror inte på krav. De skapar skuldkänslor. Jag tror att man får mer om man ger än om man kräver att få. Jag tror på villkorslös kärlek och på det gamla ordet solidaritet. När blev det så omodernt med solidaritet? Jag frågade en klass på gymnasiet en gång vad solidaritet betyder. De hade aldrig hört ordet. Jag förstår om ungdomar inte vet vad en spillkum är. Eller en rubank. Eller om de inte använder ord som neslig eller hugfast. Men solidaritet. Hallå! Det behövs mer solidaritet i världen och mindre krav. Vi är väl på den här vackra jorden för att göra vårt bästa? För att älska och dansa och skratta och ta hand om varandra. Det tror i alla fall jag. Och jag är så glad att jag får vara med. Och att jag får se hur flickan som var min elev har vuxit till att bli en fantastisk ung kvinna och mamma. Jag är glad att jag inte behöver läsa betygskriterier mer för de räcker inte till. Jag vill fokusera mer på mod och medkänsla, glädje och lust, kärlek och respekt, än på prestation och analys, krav och bedömning.

Livet liksom / Queen of Kammebornias filosofi / 14 Comments /

Vårväntan

6 mars, 2014

Det är morgon och nattfrosten försvinner med morgondimmor och blek marssol. Trädgården väntar på våra ivriga händer, frön och värme. Eldstaden väntar på de där måltiderna då vi samlas i trädgården och berättar saker för varandra medan maten sakta blir färdig över den öppna elden och gungan väntar på glada vårbarn med tussilago i näven. Tupparna tar med hönorna in i rosenbuskarna för att inte synas när duvhöken kommer förbi och Märta har inte synts till på flera dagar för hon ligger bakom en gammal trälåda och ruvar. Väntan ligger i luften, väntan på vår och sol och värme. Det är lite som en mellantid nu i början av mars. Vintern är inte riktigt slut och våren har inte riktigt börjat. Jag älskar när Anthony Hopkins pratar om det i Shadowlands. De frostiga morgnarna är inte slut och de soliga har inte kommit ännu, säger han. Men idag kom äntligen en solig morgon till Kammebornia.

Kammebornias djur / Kammebornias trädgårdar / Livet liksom / 12 Comments /

Saker som ska hanteras

5 mars, 2014

När allt kör ihop sig och jag undrar hur det ska gå och hur jag ska göra och om jag ska orka och vad som ska hända och oron bygger stora berg av frågor och ängslan, då är det dags att avkatastrofiera. Då ställer jag mig den enda frågan som behövs; Vad är det värsta som kan hända? För då blåser alla de där andra frågorna bort och orosberget fyllt av ängslan tappar luften och jag tänker att nej, just det, vad ÄR det värsta som kan hända? Det är ju att någon jag älskar ska bli allvarligt sjuk eller dö och oftast är det inte sådana saker orosberget handlar om och oftast är det inte det troligaste scenariot i min ängslan.

Efter Dennis hjärtinfarkt så finns den där oron och rädslan för döden ganska nära ganska ofta. Men jag försöker göra om den till en större medvetenhet och tacksamhet för det vi har just nu. Av kriser blir man konstigt nog starkare och efter det vi gått igenom har nuet blivit större och viktigare.

Ändå kommer de där stunderna med berg av ängslan och oftast handlar det om betydligt mindre saker än hjärtinfarkter och döda barn. Att avkatastrofiera med den enkla frågan; Vad är det värsta som kan hända? Det har hjälpt mig många gånger att kunna dra ett djupt andetag och faktiskt le åt problemen. Att kunna se dem utifrån. Och då är de oftast inte ens problem längre. Bara saker som ska hanteras. Och om jag går ut i skogen eller ut i trädgården så rinner oron och problemen bort mycket fortare och lättare och redskapen att hantera sakerna som blir kvar med blir tydligare.

Livet liksom / Mitt glada Kockumskök / Queen of Kammebornias filosofi / Terapitankar / 17 Comments /

Ramen kring tavlan vi lever i

3 mars, 2014

Jag tycker om att vänta på något gott. Jag tycker om att fira högtider och föra vidare traditioner. Om jag gillar dem. Om jag inte tycker om dem struntar jag i dem. Eller gör om dem så de passar mig. Jag tänker att de traditioner vi tycker om och bär med oss är som ramen kring tavlan vi lever i. Vi liksom förankrar oss i verkligheten och länkas samman med de som funnits före oss och de som ska komma efter. Och jag kan inte låta bli att fascineras av berättelserna kring traditionerna. Som varför vi firar fettisdagen, och hur man räknar ut när påsken infaller med hjälp av metonska fullmånar och vårdagjämningar och hur det påverkar vilket datum det blir fettisdag. Fettisdagen är den sista dagen innan fastan som varar fram till påsk. På fettisdagen ska man passa på att äta upp sig för sen ska man späka sig i 47 dagar innan det blir fest till påsk. Därför äter man semlor på fettisdagen.

Jag både tycker om och inte tycker om semlor. Jag tycker om att baka dem och bjuda på dem och fotografera dem men jag tycker inte så mycket om att äta dem. Men om jag ska tycka om dem måste jag ha bakat dem själv och skållat mandeln och gjort mandelmassan själv. Då är de ljuvliga. Serverade på mormors Blå Blomporslin. För jag tycker att semlor blir extra vackra på Blå Blom. Kanske för att porslinet är så där vårvinterblått på något vis.

Och jag tycker om när barnen liksom strålar av lycka för att jag har gjort semlor och när Dennis ser så där galet nöjd ut och himlar med ögonen och kysser mig i nacken och överallt annars också och jag förstår än en gång uttrycket om att vägen till mannens hjärta går genom magen. Det tycker jag ju fasligt mycket om förstås. Och allt det där är värt att vänta på fram till fettisdagen. Fast det är klart att lite innan kan vi ju börja så att jag hinner bjuda på semlor mer än en gång. Då får jag ju njuta av tindrande barnaögon och kyssar i nacken flera dagar. För efter fettisdagen börjar ju fastan och då ska man väl inte proppa i sig semlor?

Men idag är det i alla fall den riktiga fettisdagen. Och imorgon är den första fastedagen och den kallas askonsdag. I min iver att berätta om traditioner fick barnen när de var små veta att askonsdagen heter just askonsdagen för att man förr i tiden hällde aska över sig på fastans första dag för att på så vis rena sig från från alla dumheter. Det skulle jag aldrig ha berättat kan jag säga. Men det är en annan historia.