Kammebornia

Runt fabrikerna i Norrköping

1 mars, 2014

Det började redan vid frukosten. Om jag har börjat kan jag liksom inte sluta och nu skulle vi ju till Norrköping. Då måste jag sjunga Eldkvarn. Tvångsmässigt tyvärr. Allt började för längesen, runt fabrikerna i Norrköping, vi sprang från skolan med gitarrerna till din mammas hus…

Bara du och jag och prinsessan. Rakt ut på motorvägen, och för att jag skulle sluta med fabrikerna i Norrköping drämde jag på med Mireille Mathieu på hög volym och sen for vi tillsammans med henne rakt genom dimmorna till fabrikerna och Norrköping. Fast vi gick på Myrorna och på Mimmis Visthus. De där Knäppingsborgskvarteren, vi trivs där. Det är lite som en minisemester med en en utflykt dit.

En perfekt lördag en dag som idag. Och Ella hittade perfekta 50-talsgrejer på Myrorna.

Och innan vi for hem genom dimmorna på mars första dag gick vi runt lite bland fabrikerna i Norrköping och pratade om röda läppstift, kaffebönor och tulpaner och längtade efter vår och värme. Och när vi kom hem fick jag suckar och stora leenden när jag spelade dagens soundtrack på Spotify. Kungarna från Broadway. Nästa gång kommer de inte undan. Då ska jag ta dem till Bråddgatan.

Frukost / Kammebornias kök / Livet liksom / Utflykt & picknick / 24 Comments /

Du ger mig vackerhet och glädje

28 februari, 2014

-Du får inte gå ut i köket än! säger du bestämt när jag säger att jag ska börja baka och laga mat och fara runt. Lägg dig och läs eller nåt, så säger jag till när du får komma, fortsätter du och tänder ett ljus innan du går ut i köket.

Jag sjunker in i min bok och flyter bort till andra tider och andra världar. Sen ropar du att jag kan komma och då har du trollat bort allt tråk som fanns i köket. Du har diskat och plockat undan och torkat bänkar och ställt blommor på bordet och Edith Piaf sjunger kärlekssånger bara för oss. Jag vet inte hur du gör men du är världsbäst på att trolla undan saker. På att ge mig vackerhet och glädje och omtänksamhet. Och jag kan dra runt med mina bunkar och kastruller, slevar och karotter och det är så mycket roligare när det är så där fint innan jag sätter igång. När du liksom har gett mig ett nytt kök att stöka ner i. Idag också.

Och jag tycker så mycket om alla vårblommor, tulpaner och ranunkler, pärlhyacinter och krokusar. Du säger att det är så fint med alla blommor jag släpar hem att du tycker att vi alltid måste ha blommor i köket. Och nästa dag kommer du till mig i ateljén med en stor bukett tulpaner.

-Vi måste ju ha blommor här också, säger du och ler åt att du liksom har lärt dig tycka om blommor tillsammans med mig.

Och nu är det fredag och ateljéblommorna ska få komma hem och blanda sig med köksblommorna för nu tar vi helg och låser ateljén och far hem till hönorna och katten.

Du & jag / Kammebornias kök / Livet liksom / 6 Comments /

Det kan inte bli vackrare

28 februari, 2014

Smältvattnet söker sig i rännilar ned till den lägsta punkten och leran är svart som tjära. Den svarta katten går sakta och mjukt över leran och ser ut att inte bli smutsig alls men det syns på köksbänken att även den svarta katten blir lerig om fötterna. Det är vårvinter nu och fåglarna börjar sjunga lite grann och hönsen blir sura om jag inte släpper ut dem. Speciellt tupparna som vill ut så de får plats att slåss. Exakt som människor, så slåss hanarna och det är ett evigt revirbråkande. Är det det alla våra krig alltid handlat om? Revir och män som hävdar sig. Jag sätter mig ned på huk och tittar på hönorna som direkt kommer fram och hoppas på att jag har något gott med mig. Doris som är den självutnämnda ledarhönan med stor auktoritet är alltid först fram för att inspektera mina händer efter mat. Småfåglarna har stulit hönsmat hela vintern vid hönstipin och flyger in och ut genom hönsnätet med lätta vingar. Några talgoxar vet exakt när jag kommer med bröd till hönorna, de sitter i buskaget och väntar tålmodigt tills det är fritt fram att ta de småsmulor som blir kvar.

Jag tittar på gräset och planerar för ett större land att odla på. Jag vill bygga ett växthus också för odlingen, men mest faktiskt för drottningen så att hon kan sitta där på våren när det fortfarande är lite kyligt ute men solen värmt upp inne i växthuset. Hon kommer att breda ut sina papper och böcker och pennor likt en solfjäder på bordet som jag ställt in och dricka sitt kaffe ur en vacker kopp med tankarna på nya texter, vidunderliga ting och på sagor och vitsippor. Den gamla trätunnan behöver tätas och tjäras så att den kan stå vid växthuset med solvarmt vatten till växterna.

Jag tittar ned mot sjön som syns tydligt mellan grenarna nu innan löven klär träden och blir ett effektivt skydd mot vind och insyn. Snart går vi ned dit för att simma bland näckrosorna och för att titta på alla ormarna som bor vid bryggan och se när de simmar ut för att fånga fisk. Färgskalan är dov just nu men snart exploderar klorofyllet och det gröna tar över i några månader, månader fulla av längtan, öppna fönster, surrande humlor med tjocka ben och mat vid elden.

Den svarta katten tittar på mig och tycker att vi ska gå in och den här gången tänker jag torka av tassarna på honom innan han får mat och innan han hoppar upp på bänken. Det är fredag igen och livet kan inte bli vackrare.

//King of Kammebornia

King of Kammebornia / 21 Comments /

Att söka efter sin stil

27 februari, 2014

I min garderob har det ofta funnits en massa kläder som jag inte vill ha. Jag kanske har köpt något som var så himla snyggt på någon annan eller i affären, eller på en bild, men hemma, på mig, framför spegeln passar det inte alls. Jag har varit förvirrad och inte riktigt vetat vilken stil som är min. Jag har skyllt på att jag har olika stilar olika dagar. Och det har jag. Jag är ju olika fast lika olika dagar. Men jag har ändå en stil som är min. Det finns kläder jag trivs i och känner mig fin i och det finns kläder jag inte trivs i och som jag känner mig ful i. Så klart ska jag har de kläderna på mig som jag trivs i och känner mig fin i. Men de där som jag inte trivs i eller känner mig fin i, de kan ju vara jättefina på någon annan som trivs i dem. Som har den stilen. Jag kan tycka jättemycket om vissa klädstilar som jag ändå aldrig skulle sätta på mig själv. För de är inte min stil. Därför vill jag inte ha kläder i min garderob längre som jag inte vill ha. Som jag bara känner mig obekväm och felplacerad i. Jag kan gärna ha olika stilar och olika sorters kläder, men alla måste vara min stil. Som förvisso kan vara spretig men ändå har en linje. Lite feminint bohemiskt rockig retro kanske man skulle kunna säga, med betoning på olika ord olika dagar. Jag tycker om klänningar. Och kjolar. Och jeans. Jag tycker inte om tråkiga kläder. Typ stora t-shirts med tryck. Eller utan. Eller überpraktiska jackor. Jo förresten, när jag är ute och vandrar, då har jag Fjällrävenanorak eller Gore-Tex-jacka. Aldrig annars. Inte på konditori eller museum eller på ica heller för den delen. Då har jag jeansjacka eller kappa. Om jag inte är på väg hem från vandringen eller kajakturen förstås, då har jag Gore-Tex-jackan eller anoraken. Och jeansjacka har jag bara till kjol eller klänning, aldrig till byxor. Knytblusar eller kostymbyxor kommer ni aldrig att se på mig, men jag kan tycka att det passar utmärkt på någon annan.

Jag tror det var när jag träffade Dennis och byggde om mitt liv som jag också blev trygg i vem jag är och vad jag vill och vilken stil som är min. Jag jämför inte mig med någon annan längre. Jag kan se kläder på någon annan eller i en affär och först tänka att oj, vad snyggt, för att sedan nöja mig med det. Ja, det är snyggt, men det passar inte mig. Och jag kan stå för vem jag är. Det är väldigt skönt. Den tryggheten är obetalbar. Den kan rädda mig när allt stormar och gungar runt omkring. Jag vet vad jag vill och vem jag är och jag gör så gott jag kan. Förut kunde jag skämmas om jag hade nagellack när jag var ute och vandrade i skogen i min anorak. För vem liksom? Nu kan jag ha nagellack om jag vill, även när jag är vildmarksvarianten av mig själv. Jag behöver inte leva upp till något annat utan jag kan vara jag.

Jag hittar ofta mina kläder på second hand eller på Indiska. Jag syr och stickar själv också. Eller så hittar jag dem helt enkelt i min garderob, eftersom jag använder mina kläder väldigt länge. Och jag kan lika gärna hitta ett plagg jag verkligen vill ha på den dyraste affären som på den billigaste. Just nu kan jag bara inte köpa det på den dyraste, men det gör inget. Jag har kvar min engelska 50-talsduffel i ull som jag köpte på NK för alla pengar i världen på 80-talet. Den är lika snygg nu. Jag visste redan då att den var klassisk och att jag alltid skulle gilla den. Jag går upp och ner i vikt och måste därför ha lite olika storlekar att välja på i garderoben. Nu längtar jag efter alla skräddarsydda kjolar min mormor sytt till mig i sin syateljé. De passar inte just nu. Men antagligen någon annan dag. Jag försöker ha ett avslappnat förhållande till vikt men det är inte alltid lätt. Det blev lättare när jag träffade Dennis och för första gången kände mig vacker vad jag än har på mig och hur mycket eller lite jag än väger. Det är fint att få känna så. För skönheten kommer alltid inifrån, hur klyschigt det än låter.

Jag tror att det är ganska vanligt att man söker hela livet efter sin stil, både när det gäller kläder och inredning. Men jag tror att om man bara slappnar av och inte kikar så mycket på alla andra och inte funderar så mycket på vad alla andra har och inte har och vad de ska tycka om ens stil och om ens kläder och om ens hem, då kanske man lättare kan hitta sin väg. Sin trygghet. Sin känsla av vem man är och vad man tycker om. För det är ju det man signalerar med stil. Och jag tror att det är viktigt att känna sig fin och att känna sig älskad och sedd för den man är. Men man måste börja med att tycka om sig själv, att tycka att man själv duger. För om man tycker om sig själv blir det lättare att sträcka på sig och ta den plats man behöver för att lysa och då blir det lättare för andra att tycka om en.

Du & jag / Livet liksom / Queen of Kammebornias filosofi / Queen of Kammebornias flärd / Vårt rum / 13 Comments /

Det är hon värd

27 februari, 2014

Det känns så speciellt att gå på bokrean med min dotter. Jag berättar om när jag var tonåring och åkte med en extremt tidig buss för att stå utanför bokhandeln kl. 7 när rean öppnade och sedan gå till skolan med mina fynd. Det var väl den enda gången jag gick upp extra tidigt och dessutom med glädje. Det är den enda rean jag bryr mig speciellt mycket om faktiskt. Och Ellabella Päronpaj berättar hur högtidligt hon tyckte det var när hon var liten och åkte in till bokrean med mig och brorsorna och de fick välja varsin bok. Och det får hon ju så klart idag också. Tänk att just jag har en fjortonåring som hoppar jämfota av glädje när hon får en roman av Jane Austen. Och jag tänker att vi kan äta linssoppa några dagar extra om det behövs, om ungen önskar sig Brontës Wuthering heights och Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes The Complete Illustrated Novels, då kan jag inte annat än tycka att hon måste ha alla böckerna och den kramen och det leendet kan jag leva länge på. Min dotter känner sig bortskämd när hon får tre engelska romaner en vanlig onsdag i februari och jag kramar henne och säger att det är hon värd. Och hennes ögon lyser och hon säger att de är bäst på originalspråk. Sen sitter vi på konditori och dricker te och varm choklad och pratar om vackra ord och fula. Om att ord kan vara vackra men betyda något fult eller vara fula men betyda något vackert. Och Ella berättar för mig om Jane Austen och jag berättar för Ella om Theodor Kallifatides och sen hittar vi ett nagellack som heter Lady in Black och det måste vi ha och sen går vi mot bilen och åker hem med våra fynd.

Böcker & film / Livet liksom / Queen of Kammebornias flärd / 12 Comments /

Snart är det glassväder!

26 februari, 2014

Snart är det glassväder! Den godaste glassen gör jag själv. När barnen var små gjorde jag alltid egen glass för jag var så nojig för alla konstigheter i köpeglassen och så tyckte jag inte att den var god heller. Fast det finns ju god och bra köpeglass också. En period hade vi det bästa glasscaféet i vår lilla stad. Där hamnade vi ofta, särskilt på fredageftermiddagar. De gjorde sin egen glass och serverade det godaste kaffet. Och där hittade vi våra vänner som blivit vår familj.

Den allra godaste vaniljglassen gör jag på en sjuden smet med våra hönors ägg och med riktig vaniljstång. Men en riktigt enkel och snabb variant smakar också fantastiskt i vårvintersolen när alla längtar efter glass.

1 1/2 dl mjölk

1 dl strösocker

2 1/2 dl vispgrädde

1 tsk vaniljsocker

Rör ihop mjölk och socker tills sockret löst sig. Blanda i grädde och vaniljsocker. Häll i glassmaskinen och kör tills den är färdig. Låt den gärna vila några timmar i frysen innan servering.

Kammebornias kök / Livet liksom / Sötsaker / 9 Comments /

Det är inte skönt att vakna fort

26 februari, 2014

Du väcker mig nästan varje morgon med en kopp te. Det är ett fint sätt att vakna på. Din värme intill och en tekopp i handen. Jag tycker om att vakna sakta. Hela dagen blir bättre då.

När jag var liten väckte alltid min mamma mig genom att svepa in i rummet och säga God morgon lilla rosenknopp, nu är det dags att stiga upp, samtidigt som hon öppnade fönstret och släppte in morgonvind och fågelsång. Sen fick jag ett glas juice på mitt sängbord och mamma gick ut i köket och gjorde frukost. Jag låg kvar och kände den friska luften i ansiktet och drack sakta min juice medan jag vaknade.

Sen flyttade jag hemifrån och väckte mig själv med diverse väckarklockor med den ena otäckare signalen efter den andra och det ena mer avancerade snoozesystemet efter det andra. Trycka på snooze, somna om, ryckas upp av otäck signal, trycka på snooze, somna om, osv. Tortyr med andra ord. Vakna, somna, vakna, somna, drömma konstiga drömmar, vakna, gå upp. Jag kunde hålla på en timme eller två med snoozeknapparna. Men det var ju för att jag inte sovit färdigt. Jag är ju inte trött på kvällen. Jag är trött på morgonen. Särskilt om jag varit vaken på kvällen när jag är pigg och som mest kreativ. Och sen gick halva dagen åt till att vakna. På ett universitet, i en föreläsningssal eller på en arbetsplats, eller på en tunnelbana eller i en buss eller i en bil.

Jag försöker väcka barnen mjukt. Jag klappar dem på kinden och säger godmorgon prinsessa, eller godmorgon fining. Ibland sjunger jag godmorgonsången. Den börjar med att man knäpper med fingrarna i takt och sen sjunger man God morgon allihopa, har ni sovit gott i natt? God morgon allihopa har ni drömt nånting i natt? God morgon, god morgon allihop, ba dom ba dom ba dom….ba di di di dom ba dom… Den sjöng jag för mina elever ibland i klassrummet när jag jobbade på gymnasiet och de såg trötta ut på morgonen. Första gångerna blev de ställda och såg ut som om de trodde jag kom direkt från Beckis, lärare brukade inte sjunga under lysrören på morgonen, inte hur som helst. Men sen bad de om att vi skulle sjunga den tillsammans för de tyckte det var mysigt. En klass sjöng den för mig på studentdagen, som farväl, precis innan de skulle springa ut i sin ljusnande framtid med sina mössor.

Tillsammans, under vårt täcke, som ibland känns som en sköld mot världen, vaknar vi i varandras famnar. Det är fint och innerligt och varje morgon tänker jag -Ja! Högsta vinsten! och varje morgon är en ny dag, ett nytt äventyr. Även de morgnar när vi måste vakna innan vi sovit färdigt, även de morgnar då det är bråttom. För vi får vara tillsammans. Men vi försöker alltid ha tid att vakna, det är inte skönt att vakna fort. Jag är jättedålig på det. Det är inte skönt att vakna hårt. Som den där morgonen för evigheter sedan när vi just hade börjat sova tillsammans och du väckte mig genom att knacka med ett finger på min panna. Jag tyckte inte om det och du undrade vad du gjort för fel men hela dagen blev konstig. Det brukar vi skratta åt nu när du kommer in till mig med varmt te och och vi vaknar mjukt och sakta tillsammans. När jag får vakna så orkar jag gå upp med lätta steg sen och väcka barn och kanske bjuda dem på frukost på sängen.

Jag vill vakna innan jag stiger upp. Att vakna sakta, att komma tillbaka till kroppen efter nattens drömmar, att långsamt famna dagen tillsammans innan vi stiger upp, det är fint. Och ganska ofta äter vi frukost i sängen.

Ibland går det inte, ibland är det kris och panik och bråttom och ingen vill vakna och var är gympakläderna och mobilerna och busskorten och katten har kräkts i köket och yoghurten är slut och det går inte att spola på toaletten och sen halkar man i en död sork på dörrmattan när man går ut. Men för det mesta går det bra.

En dag blir finare om den får börja mjukt. Med varma ord, en smekning och ett öppet fönster. Om alla får vakna mjukt innan de stiger upp tror jag att världen kan bli en bättre plats.