Jag visade en av mina gamla handdukar häromdagen, som jag lagat och fortsatt använda istället för att köpa en ny. Jag gör ofta så, lappar och lagar och återbrukar. Men inte alltid. Mina barn har alltid haft mycket ärvda kläder och hemmagjorda. Men inte bara. Och jag lägger tidningar i pappersinsamlingen om jag inte hinner elda upp dem först eller göra något annat bra av dem. Men jag är inte alltid så himla bra på att åka med rätt saker till rätt container på återvinningsstationen. Och jag har själv tröjor som jag haft i över 30 år. Men inte bara. Jag handlar mycket på second hand. Men inte bara. Jag tvättar och viker ihop barnens urvuxna kläder och lämnar dem vidare. Men inte alltid. Jag tycker om att köpa ett nytt nagellack från Chanel eller ett sidennattlinne med spets, när jag har råd och lust.
Jag undrar varför människor vill stoppa varandra i fack hela tiden. Som att den som tycker om att återbruka inte får tycka om att handla något nytt. Eller att man blir chockad om en modepingla kommer i en gammal urtvättad collegetröja eller utan smink. Eller att man anses som ett ufo om man jobbar på bank och kommer i en hemstickad tröja eller om man är skiftesarbetare på fabriken och sjunger arior på sin fritid. Kan vi inte bara få vara de komplexa människor som vi är? Varför styrs vi av fördomar?
Jag vill aldrig moralisera, jag vill bara inspirera. Och försöka fundera några varv extra. Jag vill egentligen tvärtom mot att moralisera. Jag vill ju att vi ska må bra! Och vem mår bra med ständigt dåligt samvete för att man gjort ”fel”. Jag vet inte ens om det finns rätt eller fel. Jag tror bara att det finns olika sätt att göra saker på och olika människor gör på olika sätt olika dagar. Men jag tror att vi alla gör så gott vi kan. Och jag är ingen supermänniska som har alla svar eller alltid gör det som anses rätt. Jag gör så gott jag kan och jag försöker att inte ha dåligt samvete när jag gör det som kanske anses fel. För om det i alla fall finns rätt och fel så måste rätt vara att göra så gott man kan.
En kompis till mig känner en person som blir skogstokig om hon ser någon slänga den pyttelilla runda metallfolieplutten, som man måste ta bort på en ny tandkrämstub, i vanliga soporna för den ska återvinnas i metallåtervinningen. Jag häpnar. Men varje gör som varje vill, som min farfar sa. Jag vill inte slå mig för bröstet och moralisera och få människor att skämmas. Jag vill att vi blir medvetna om våra val och handlingar och att vi inser vad de får för konsekvenser men att vi mår bra när vi gör så gott vi kan. Att gå runt med dåligt samvete har inte hjälpt någon. Och jag handlar oftast ekologisk mat, men inte alltid. Tänk om man får en stämpel på sig att man måste göra det ena eller det andra och om man bryter mot de hårt uppställda reglerna hamnar man i skamvrån. Du som ska vara så miljövänlig, hur kan du köpa en icke-ekologisk gurka? Och så ska man be om ursäkt och huka sig och skämmas och försvara sina val. Nej tack till det.
Jag tycker om att plocka nässlor som växer runt husknuten och koka en soppa och lägga i några kokta ägg från våra egna hönor och baka mitt eget bröd. Och jag erkänner att jag kan bli så nördig att jag vill börja odla säd och bygga en egen kvarn, men jag aktar mig lite för att nörda in för mycket på vissa saker eftersom jag lätt blir splittrad av alla idéer. Men jag kan köpa ett fluffigt bake-offbröd på ica ibland också när jag inte hinner eller orkar baka. Och även om jag inte fotograferar det och berättar om det så är det verkligen ingenting jag skäms för. Jag kan se löpsedlarna framför mig – QUEEN OF KAMMEBORNIA KÖPER FULBRÖD UTAN ATT SKÄMMAS! Jag tänker alltid stå för att jag är den jag är. Och jag kommer antagligen alltid att oftast baka allt bröd själv. Men jag har ingen färdig agenda, bara en massa idéer och drömmar och önskningar som leder mig på vägen genom livet.
Jag avskyr tillställningar där man tävlar i präktighet genom att deklamera att man minsann ALDRIG äter på Mc Donalds eller handlar besprutade grönsaker eller kläder på H&M eller något annat duktigt och eftersträvansvärt där man i samma andetag säger att de som gör sådant är svin. Det är inget för mig. Jag vill inte leva efter en regelbok. Mer efter en kompass där jag gör mitt bästa för att styra dit jag vill. Bort med skuld och skam! Och jag kommer antagligen fortsätta slänga den yttepytte lilla metallbiten från tandkrämstuberna i soporna. Om jag inte börjar använda salt i stället för tandkräm. Det gjorde min farmor hela livet och hon hade aldrig ett enda hål.
Om jag visar min gamla lagade handduk så gör jag inte det för att alla som inte lagar sina handdukar ska skämmas. Jag gör det heller inte för att alla som just köpt nya, mjuka och fina handdukar ska bli arga och tycka att jag är jobbig. Jag gör det för att inspirera till återbruk när man vill och kan och förmår. Och jag skäms inte för att jag tycker om att handla saker, fast jag pratar mycket om att handla mindre. Att handla mindre behöver ju inte betyda att inte handla alls. Och varje gör som varje vill.
Så gott vi kan och inte klanka ner på andra och så mår vi bra. Kan vi bestämma det?
