Jag träffar en kvinna som berättar att hon lovat sig själv att göra minst en snöängel varje vinter. Jag blir så glad när jag träffar sådana människor. Det ger mig hopp inför framtiden. Att det finns människor som tar sig tid att göra en snöängel bara för att det är så härligt. Som struntar i om de blir snöiga och blöta eller om människor runt omkring tycker att de är konstiga. Så länge hon kan komma upp från ryggläget i snön tänker hon fortsätta göra snöänglar varje vinter. Hon berättar att arbetskamraterna ler snett och undrar vad hon håller på med. Och att de säger att när hon åker pulka kan hon ju i alla fall skylla på barnbarnen. Men hon är stolt och glad och säger att hon inte behöver skylla på något barnbarn. Hon tycker om att åka pulka. Med eller utan barnbarn.

Och jag kommer att tänka på alla fester jag varit på där jag dansat, skrattat och pratat och senare fått frågan hur mycket jag hade druckit, så mycket som jag dansade, så glad som jag var. Och hur jag varje gång svarat att jag bara druckit vatten för att jag kört bil. Sen har jag undrat varför de som frågar verkar vara tvungna att dricka alkohol för att kunna dansa, skratta och prata mycket. Jag dricker hellre ett glas vin hemma framför brasan med katten och en bra bok eller med dig till den goda maten hemma i köket, eller allra helst när jag lagar mat, än när jag är på en stor fest. Då känner jag inget behov alls av alkohol. Och jag tänker att det är samma syndrom som det där med att bara kunna åka pulka eller göra snöänglar om man har ett barn att skylla på. Att bara kunna skratta, dansa och prata om man har alkohol att skylla på. Det finns ju många anledningar till att man kan välja att dricka alkohol. Men att dansa, skratta och prata, det vill jag göra oberoende av alkohol.

Jag berättar för hon som gör snöänglar om den där gången jag trampade kärleksbrev i snön till dig. Det var en vanlig vardag och jag kunde inte motstå den meterhöga nysnön på slottsvallarna. Det var innan vi bodde tillsammans och allt var lite krångligt. Jag visste inte om jag skulle få se dig den dagen och jag längtade så det gjorde ont. Jag stannade bilen på vägen till jobbet och jag sprang rakt ut i snön och trampade världens största kärleksbrev med hjärtan och allt. Jag ramlade flera gånger för att snön gick upp till mina knän och jag låg i snön och sprattlade och skrattade. Det gick förbi några kvinnor som undrade om jag behövde hjälp men jag sa bara tack men nej tack, jag trampar kärleksbrev här i snön. Och de såg helt oförstående ut och gick vidare. De trodde säkert att jag knarkade eller att jag hade druckit alkohol. Men jag ville bara visa världen hur mycket jag älskar dig och jag tog en bild på våra namn i snön sen och skickade till dig.

Jag tänker fortsätta leva utan att skylla på något eller någon. Fortsätta åka pulka och skratta och göra snöänglar och dansa. För att jag vill. Jag tycker man ska göra saker för att man vill. Och idag vill jag baka en kaka. En mjuk. Och bjuda dig. Snön försvinner mer och mer, så vem vet när man kan göra en snöängel nästa gång?

.