Jag tror att det varit bestämt sedan länge att vi skulle mötas, du och jag. Jag tror att det varit skrivet i stjärnorna och är universums mening. Den där gången mitt i mörkaste novembermörkret när allt var slaskigt och luktade våt ull och jag plötsligt kände en oförklarlig värme i nacken och i ryggen inne i kön på Ica och jag vände mig om och såg in i dina ögon, då stannade världen. Alla andra rörde sig i slow motion och allt utom du blev suddigt. Vi hade inte sett varandra på flera år. 10 år tidigare stannade världen för första gången. Du klev in i min trädgård och presenterade dig. Du jobbade på gården där jag bodde. Jag kände din pappa sedan innan och du var så lik honom. Min nyfödda dotter höll du i din famn med en självklarhet och värme som jag aldrig tidigare upplevt. Du var varm och vemodig på samma gång. Du säger att du redan den dagen visste att det skulle bli vi två en vacker dag men att det skulle dröja. Jag vet bara att världen stannade och att mitt blod rusade i kroppen och att hela stunden var magisk och finns kvar i mig för alltid.
.
Jag var lycklig med mina barns pappa och min ettåriga son och min nyfödda dotter och jag visste inget annat, tänkte inget annat, trodde inget annat, ville inget annat. Genom 10 år möttes vi då och då och här och där och det var alltid magiskt. Och det var alltid ömsesidigt.
.
Den här novemberdagen på Ica fick du nog och du tog tag i min arm och sa att vi måste ses på riktigt snart, inte bara då och då och här och där. Jag berättade att jag just drömt om dig och precis när jag sagt det tänkte jag att så kan man ju inte bara säga till någon man inte känner så väl. Men du log, tryckte min hand och sa att du just hade drömt om mig. Och det var sant. Vi hade drömt om varandra samma natt och sedan möttes vi på Ica. Du sa att du skulle höra av dig. Jag väntade i ett halvår. Du vågade inte. Du levde i ett destruktivt förhållande som var slut innan det börjat. Du skrev massor av sms som du raderade istället för att skicka till mig.
.
Så sågs vi igen och världen stannade och det var juni och vi sa att vi måste ses och du kramade mig som ingen någonsin kramat mig. Vi skrev till varandra hela sommaren, vi skrev om konsten, om livet, om döden, om våra tankar och om varandra och när hösten kom träffades vi på ett café. Sen fortsatte vi skriva men sågs inte förrän till våren. I februari sågs vi varje vecka och i april hade det hunnit bli varje dag och i maj förstod jag att jag var förälskad. Jag tänkte på dig varje vaken stund. Mitt äktenskap var slut för länge sedan, jag hade kämpat för länge, jag kände mig ensam men stark. Jag flyttade med mina barn till en gammal trädgårdsmästarbostad. Jag var uppfylld av dig till brädden och när jag flyttat fanns inga hinder längre och jag vågade vara förälskad på riktigt.
.
Det var äntligen dags för oss. Du sa att med oss var det allt eller inget och inget skulle vi aldrig kunna leva med så det måste bli allt. Vi lyssnade på Lisa Ekdahl som sjöng att det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå. Det var en vacker men omtumlande och smärtsam tid då du skulle bryta dig loss från ett tidigare liv. Så kom du. Du såg mig i ögonen och sa att jag aldrig fick tvivla på att allt skulle bli bra. Jag tvivlade aldrig, men det var en svår tid, innan du kunde komma loss, när vi båda blev fysiskt sjuka. Jag fick anemi och blev inlagd med blodtransfusion och veckan efter att vi flyttat ihop fick du en hjärtinfarkt och stenter inopererade i hjärtat och en dosett som måste fyllas på resten av livet. Men du kom. Du flyttade in till mig och nu har vi gift oss och vi har väntat barn men förlorat vår son, vi har rest oss igen och fått nya smällar med förstadium till cancer och en höst full av operationer och sjukhusvistelser och en läkare som beklagar de irreversibla skadorna som kommer att fortsätta orsaka kronisk smärta. Samtidigt lever jag i kronisk lycka för jag får vara med dig och då blir alla bekymmer hanterbara. Det vore en lögn att säga att de blir små, men de blir hanterbara. För det finns så mycket vackert som är viktigare att se än det svarta och svåra.
.
Genom alla svårigheter har vi blivit starka tillsammans och vi klamrar oss fast vid livet och vid lyckan av att ha varandra och våra fina barn och av att få vandra på den här vackra jorden. En djup ödmjukhet och respekt inför livet och lyckan har vi fått av alla sorger och en större förmåga att vara här och nu och känna tacksamhet för det lilla. Som egentligen är det stora.
.
Det är vår tur nu och vi fortsätter tumla runt i kärleken och vi får liksom aldrig nog av varandra och det är ju så det ska vara. Du säger att vi ska dansa i evighet tillsammans och jag borrar in mig i din hals och berusas av din doft.
.
Och en kväll i maj får jag ligga skavfötters med dig i vår hängmatta under ett blommande äppelträd och dricka bubbel och äta gruyère och kalamataoliver och fira fem år tillsammans medan lammungarna hoppar omkring och busar med kycklingarna. Det är overkligt fint.
.
