Jag kan nästan inte förstå hur jag kunde tycka så illa om november i så många år? Nu är det en riktig älsklingsmånad som jag önskar skulle vara längre. Men så behöver jag förstås inte åka hemifrån innan det ljusnat och komma hem igen när det blivit mörkt igen. Jag behöver inte väcka barn som inte vill vakna för att de inte sovit klart, jag behöver inte halka i leran utanför dörren och bära ved med frusna händer. Jag kan istället ägna mig åt novembersaker jag gillar, som promenader både i sol och regn, stunder framför brasan, sovmorgon och sena kvällar istället för tvärtom, arbete vid mitt skrivbord i pyjamas med en tekopp intill, stickning, matlagning och en och annan kopp varm choklad. November blir roligare då. Sen att vi har så många fina vänner som vi kan äta novembermiddagar med och sitta på caféer med, det hjälper förstås till. Här har alla så mycket mer tid än på fastlandet. Jag undrar ofta vad det beror på. Om det är närheten eller om det handlar om livsval när man bestämmer sig för att bo här?

.

..

Förr kändes hela november outhärdlig och nu är den mysig. Det beror förstås på flera saker. Dels att jag jobbar hemifrån och att vi bor här i Visby istället för på sörmländska landsbygden men också en hel del på att jag jobbade med mitt förhållande till november under några år. Jag bestämde mig för att möta mörkret, fokusera på det fina istället för att irritera mig på det jag ändå inte kunde förändra. Tända ljus istället för att förbanna mörkret. Och nu tycker jag som sagt att det är en fantastisk månad som borde vara längre. Det får plats så mycket vila och eftertanke i november och det är fina saker som behöver plats innan julen kommer.

.

.

Sen är den här staden infernaliskt vacker alla årstider och det är ju en njutning i sig.

.

.

Här finns fler inlägg om november:

.

Det här med november

.

Den eviga frågan om november

Mitt i november

Marängdag

Att återta mörkret