Varje dag får vi ta del av nya berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp genom hashtaggen #metoo och allt som händer i kölvattnet av den. Det är hemskt. Det är bra. Och framförallt är det inte förvånande. Det hemska är så klart att det hänt och händer igen hela tiden men också att det är så normaliserat. Och att vi kvinnor fortfarande känner skam och skuld som gör att det är så svårt att berätta. Men vi måste höja våra röster för att höras och med hjälp av #metoo blir det lättare. Det vidriga men ändå normaliserade beteendet blir synligt som just vidrigt och vi känner oss mindre ensamma när vi hör varandras berättelser. Det jag blir mest förvånad över är att så många verkar förvånade. Jag är inte ett dugg förvånad. Alla de här hemska berättelserna är ju helt vidriga grejer som blivit normala. Men det är normaliserat till så hög grad att vissa inte ens ser vad som händer.
Jag blev våldtagen när jag var 16 år. Jag var 16 år och på en språkresa i England. Det var roliga, härliga dagar och jag kände mig stark och fri och glad. Världen låg för mina fötter. Jag var 16 år och en kväll på vägen hem till familjen där jag bodde hade jag sällskap med en kille som också var 16 år. Han hette Tomas och jag tyckte han var gullig ända tills allt förvandlades till hot och tvång, mörker, smuts och äckel. Det är nästan en av de äckligaste grejerna. Att jag fortfarande, 31 år senare, minns att jag tyckte att han var gullig och jag äcklas av det. Han var gullig i några timmar medan vi var med alla vännerna på piren, medan vi hade sällskap hem tillsammans och pratade om musik och filmer, skrattade tillsammans. Sen har han varit äcklig i 31 år och jag också för den delen. Det är lätt att känna sig äcklig efter en våldtäkt. Det är svårt med den där skulden och skammen. Att alltid och överallt påminnas om att det kan ha varit mitt fel. Kanske var jag för glad, kanske hade jag för kort kjol. Kanske förstod han inte när jag sa nej. Fast jag skrek Nej! Ingen hörde mitt nej och efteråt vågade jag inte berätta för någon men jag ville först inte ens leva. Hur kunde rolig och gullig förvandlas så fort till kall, hård och farlig? Rädslan, klumpen i magen och det obeskrivliga äcklet. Min knutna näve, mina skrik som tystades. Han hade bestämt sig. 16 år och gullig visade sig vara ett monster. Jag minns hur jag önskade att den vassa stenmuren skulle skära sönder mig och omsluta mig, ta bort mig. Jag ville kräkas och dö, försvinna. Han skar ut en bit ur min själ som jag aldrig får tillbaka.
Det tog 18 år innan jag kunde formulera i ord vad som hänt. Innan jag kunde dela den där kvällen i Hastings med någon. Det hemska är att det var en liknande händelse som utlöste minnena, som gjorde mig stark nog att våga ta fram det som hänt. 18 år senare var jag 34 år och jag lyckades värja mig. Jag stod och pratade med en granne om trädgård, musik, småfåglar och schack. Det var en vanlig kväll. Tornseglarna dök över fälten och solen skulle just gå ner. Jag var på kvällspromenad och hade stannat för att småprata med en man jag träffade varje dag. En man vars barn jag brukade läsa sagor för och baka bullar med. Hans plötsliga kram med hårda armar som höll fast och den där leende blicken som förvandlades till en vass och vidrig testosteronblick. Jag var hans byte och hade helt ovetande gått i hans fälla. –Jag vet att du vill knulla! väste han så att hans saliv stänkte på min kind och kändes som frätande gift. –Nej! Jag skrek högt, tryckte mig loss, knuffade honom bakåt och sprang för livet. Jag sprang under sommarhimlen på den slingrande grusvägen och jag såg allt som hände den 16-åringen som var jag en gång spelas upp för mitt inre som en film. Den här gången kom jag undan. Var det just det jag hade lärt mig? Att komma undan? Eller att jag inte kan lite på män?
När jag kom hem kunde jag berätta. Det var inte lätt och det tog flera timmar och jag grät och skrek. Tryckte in naglarna i låret. Det tog 18 år innan jag kunde säga högt att jag blivit våldtagen och det är fortfarande ingenting jag säger högt speciellt ofta. När jag får frågor om varför jag inte berättade för någon eller om jag inte skrek eller slog honom vill jag kräkas igen. Det är väl klart att jag hade berättat om jag hade trott att någon skulle lyssna. Tro på mig. Hjälpa mig. Jag visste redan som 16-åring hur meningslöst och förnedrande det är att anmäla och berätta. Det är ju alltid tjejens fel. Klädernas, leendets, kroppsspråkets fel. Mitt fel. Och frågorna om jag inte skrek eller varför jag inte berättat är, även om de ställs i all välmening, ett ifrågasättande av mig som jag inte orkade med då och inte orkar med nu.
Tysta skrik som förtärt och förgjort får nu skrikas ut högt över hela cyberrymden genom #metoo. Vi måste våga prata om de här sakerna och vi måste jobba för att eliminera skammen, den trängande faran och normaliseringen.
När Svenska Dagbladet släpper igenom en sådan imbecill krönika som de gjorde häromdagen, där en man oroar sig för om socialtjänsten ska komma och ta hans 5-åriga son för att han (den 5-åriga sonen) känt på barnvaktens bröst, då blir jag både uppgiven och förbannad. Han skriver också att sonen med största sannolikhet under sina 12 kommande skolår kommer att göra sig skyldig till liknande saker igen och han hoppas att moralpanikalarmet inte ska gå då. När? Om hans 18-åriga son (ja, även 5-åringar hinner bli 18 eller till och med 19 innan de där 12 åren är slut) klämmer en tjej på brösten helt random för att hans kliande sexualitet, kropp och hormonsystem fungerar, som han själv uttrycker det? Jag hoppas verkligen att moralpanikalarmet går då – och långt innan dess. Varför fortsätter män att förminska sexuella övergrepp genom att vifta bort våra berättelser som moralpanik? Varför publicerar Svenska Dagbladet sådan smörja? Varför jämför man ens ett barns handlingar med vuxna mäns övergrepp på det viset? Hur sjukt är inte det? Och varför börjar män skriva saker som att de visst måste passa sig nu och nu ska vi besinna oss och nu vågar man visst inte säga någonting? Om de är trygga i sig själva och sin sexualitet och beter sig bra har de väl inget att dölja? Jag tycker att det är där paniken finns. Inte hos oss som går ut med våra berättelser om övergrepp, vi säger ju bara vad vi varit med om. Men det verkar panikartat att som man tro att man som man aldrig mer kommer att våga närma sig kvinnor. Det gäller ju bara att bete sig som en man istället för som ett monster.
Det har gått 31 år sedan jag brutalt förstod vad patriarkatet handlar om. Det tog 18 år och en gubbjävel innan jag kunde säga högt vad jag varit med om. Det tog 31 år innan #metoo kunde få mig att formulera det i text till andra att läsa. Ja, det är jobbigt att skriva om. Men jag tycker att jag med min stora plattform har ett ansvar att berätta. Att säga Jag också! Så att andra vet att de inte är ensamma, att vi är många som lyssnar och vi kan vara arga och säga ifrån tillsammans. Vi ska inte besinna oss som det står i Svenska Dagbladet. Tvärtom!
Nedan finns ett annat inlägg jag skrivit som också handlar om sexuella övergrepp. Och om att våga prata, våga säga ifrån och sluta försvara männen.
Fina fina Pia!!!Tack för ditt mod att berätta!!!
Många kramar Anna