Det var länge sedan jag skrev om matlagning och det har flera orsaker. Jag har inte längre ett kök som jag tycker är särskilt vackert och dessutom är det väldigt mörkt. Men det är mysigt och bra, även om det inte är så lätt att fotografera i. För det andra har jag en längre tid haft problem med mat som jag mått dåligt av och jag har fått utesluta en hel del. Det har inte gjort matlagningen så lustfylld. (Nu mår jag mycket bättre) När jag skriver om mat vill jag att det ska vara lustfyllt och engagerande och inte handla om särskilda dieter o s v. Det kan andra skriva bättre om. Mat kan vara en sådan källa till glädje och gemenskap men också till problem och ångest. För det tredje har familjen decimerats runt matbordet och det tar ett tag att vänja sig vid. Jag saknar tiden då köket var fullt varje dag. Då våra barn bodde hemma och köket kändes som husets hjärta. Våra måltider var som högtider, med långa samtal och tillsammansstunder. Nu är det bara jag och Dennis och ibland bara jag om han är på jobbet. Det gör ju att det inte går åt lika mycket mat. Var sak har sin tid och allt det där. Jag vet. Det är fint att barnen växer upp som de ska och ger sig ut på egna äventyr. Det är fint att vara bara vi två. Men jag tycker att det gick för fort med de där åren då barnen bodde hemma. Jag är så innerligt glad att jag var hemma så mycket och att jag har så många fina minnen. Men det gick för fort.

På engelska pratar man om empty nest, det tomma boet när barnen flyttar ut. Där är vi nu och det känns verkligen tomt även om det är som det ska.

När barnen bodde hemma gick brödet jag bakade åt innan det svalnat. Nu hinner det ofta bli dåligt. Det är ju en påtaglig förändring i köket.

Kanske kan det vara intressant att skriva om mat i det lilla hushållet, tänker jag. Det är ju fler än jag som inte har en hel skock runt grytorna.

Jag har samlat på mig ganska många små ugnsformar på olika loppisar genom åren. När vi var fler här hemma (som vi så klart fortfarande är, på lov och ibland på helger, var det så praktiskt att kunna göra olika varianter av lasagne eller paj, eller vad jag nu lagade, i olika formar. Någon kanske skulle ha vegansk, en annan utan mjölk o s v. Nu använder jag småformarna för att vara lite smart och effektiv. Om jag ändå lagar mat i ugnen, kan jag ju lika gärna göra mer än vi två äter upp till en måltid. Dagen efter är det mycket trevligare att ställa fram en ny form än att äta ur en där hälften av maten är borta.

Igår gjorde jag till exempel fyllda, ugnsgratinerade crêpes i flera små formar. Idag kunde vi ta fram en för att värma på och det kändes så lyxigt och såg alldeles nylagat ut.

Är inte min lilla Cajsa Warg fin förresten? Det är en kläpp inuti, så jag kan ringa i den när maten är klar. Det ska jag göra nästa helg då huset blir fullt av ungar som kommer hem. Å andra sidan är de så stora nu att vi ofta hjälps åt med maten allihop, och det är inte så stor idé att ringa i en klocka när alla är i samma rum kanske. Men fin är hon på köksön.