Det har varit väldigt intensiva veckor. Med mycket jobb, resor, påskfirande och så ett uppbrott mitt i alltihop. Vi måste hitta ett nytt hem innan sommaren och det är inte så lätt. Men det ska gå. Vi har varandra.
Jag tänker på fjärilen som innan den blir fjäril är en larv som går in i en puppa. Inne i puppan måste larven lösas upp helt, till slemmig gegga, för att sedan kunna komma ut ur puppan som en fjäril. Det är min vackraste bild av hur förändring kräver mod. Av hur ont förändring kan göra men hur vacker den kan bli. Antagligen vet inte larven att den ska lösas upp så kanske räknas det inte som mod. Men jag tycker ändå att det känns så. Och just nu känns det som att vi geggar runt i vår puppa för att det ska bli bättre sen. När vi ska flyga över sommarängarna som vackra fjärilar.
Vi turas om att sova och drömma mardrömmar. Ingen av oss sover gott eller när vi borde. Jag vaknar oftast alldeles för tidigt och kan inte somna om så jag börjar jobba och så jobbar jag tills jag somnar och sen vaknar jag igen och det är kväll. Dennis kan inte sova på nätterna så han sover ofta på morgonen. Och de där mardrömmarna gör det ju bara ännu svårare att somna eftersom man inte vill dit igen.
Nåja. Idag råkar vi vara vakna samtidigt och ska passa på att jobba ihop med att spela in nästa podcast som ska handla ganska mycket om Skottland. Det ska bli roligt. Ute turas himlen om att släppa regn och snö och här inne lyssnar jag på Stina Wollters nya skiva medan vi förbereder dagens filminspelning och Watson ser nöjd och oberörd ut. Just som en katt ska göra.

Allt kommer att bli bra.
Allt kommer att bli bättre.