Bussen glider igenom det gotländska landskapet och dimman ligger och ruvar på fälten och runt gårdarna. Det är magiskt vackert. Solskivan lyser starkt men morgondimman splittrar ljuset till ett vackert och svagare sken. De gotländska krokiga tallarna ser nyvakna ut och som om de vill sträcka på sig och räta ut grenarna lite. Jag vet inte om de gör det när vi inte ser. Kanske. Vi stannar vid en busshållplats och en på ön välkänd dam kliver på och pratar lite med busschauffören för att sen kliva av och prata med en äldre man som rör sig lite som en ung man, en ölburk sticker ut ur hans ficka. De ser pigga ut och hon som brukar vara ganska arg och provocerande har ett lugnt och värdigt rörelseschema och har gjort sig fin med lite mascara och de rör sig ifrån bussen med beslutsamhet. Jag passerar flera kyrkor på vägen, vackra gamla kyrkor som det kryllar av på Gotland och som påminner om en tid med stor rikedom på ön och gårdarna. Jag passerar orter som Kauparve, Bunn och Rute. Lammhagarna är många. Slutstationen är Fårösund och jag tänker på alla som tagit sig över till Fårö och från Fårö till Fårösund. 

Vid slutet av 1200-talet hade inte Fårö någon präst eller kyrka men präst fanns på Fårö. En man från Fårö skulle gifta sig med en kvinna från Storlandet. Efter vigseln på resan tillbaka till Fårö kom ett oväder in över sundet och parets båt kantrade och alla föll i vattnet. Några lyckades simma iland men brudparet drunknade. De flöt iland på Fårö där de så småningom lades i samma grav. Grundet där båten förliste ligger strax söder om norra gattet och kallas än idag för brudrevet. På Bungestranden flöt senare en av brudens bröllopskor i land. Den finns fortfarande kvar och förvaras i Bungekyrka, eller rättare sagt så är det bara klacken från skon som är kvar. Hemskt historia och romantisk på något vis.