Jag hittar en text från ett blogginlägg jag skrev för nästan fem år sedan.
Jag tycker om de där stunderna i köket när jag bakar och lagar mat och familjen kommer och går men mest stannar med frågor om läxor och kläder och funderingar om universums beskaffenhet. När någon börjar duka och en annan visar en tredje några gitarrackord och en fjärde diskar och en femte kommer inrusande med en glad nyhet. När någon hämtar ved och en annan läser tidningen och en tredje frågar om vi vet var de röda jeansen är eller när maten är klar eller om någon kan hjälpa till med ett matteproblem. När någon vill övertyga resten av familjen om förträffligheten med att klippa lugg eller när alla börjar diskutera om vi verkligen kan bevisa att vi finns. När katten spinner vid vedspisen och ljusen är tända på bordet och i våra ögon. När någon vill ha ett plåster och någon annan vill göra salladsdressing. Det där virrvarret av tanke och omtanke, av du och jag och vi och oss. Det som är vår vardag.
.
.
Det känns både vemodigt och vackert. En helt annan tid. Så många förändringar som sker på fem år när barn växer upp och livet förändras. Jag är så glad att jag verkligen var tacksam och uppskattade det där kaoset som det ibland innebar att ha huset fullt med barn. Jag saknar det så ofta. De där högarna av skor och jackor i hallen, alla frågorna, alla samtalen runt matbordet, alla kramarna. Jag saknar förstås inte skolbussen på morgonen eller gympakläderna som alltid var borta. Men jag saknar barnen som var små. Men nu är de stora och det är ju också precis som det ska vara.
.
.
En ringer och berättar om sitt nya jobb, en annan om en flickvän, en tredje pluggar idéhistoria och en fjärde sms:ar hjärtan. Och en ljuvlig dotter finns hos oss varje dag och vi får sticka tillsammans, laga mat tillsammans, hänga tvätt och gå och handla och hitta tid till både skola, arbete och vila.
.
.
Det går bara så fort. Det var ju alldeles nyss vi låg i en hög och jag fick läsa sagor i timmar. Det var ju igår en flicka dansade barfota, en lillebror åt skogens alla blåbär och en storebror var cowboy. Eller astronaut, eller dykare, eller Bamse. Det varierade från dag till dag och vi lekte oss igenom dagarna tillsammans. Jag är så innerligt glad åt alla minnen av alla dagar och år jag var hemma med barnen innan de började skolan. Men jag hade ingen aning om att de skulle gå så fort.
.
.
Det dyker upp ett minne på facebook. För exakt åtta år sedan skrev jag som status:
har brutit arm med barnen, paddlat ut på sjön i höstsolen, lagt ner paddlarna, läst Harry Potter och låtit kanoten driva
Och i datorn hittar jag en bild från just den dagen. Från en av alla kanotturer på sjön. Med högläsning och tillsammanstid.
Nu är det höstlovsvecka och bara två av fem ungar har fortfarande något som kallas höstlov. Det handlar inte om att jag vill att tiden ska stå stilla, allt är ju som det ska. Det handlar mer om att jag liksom inte hinner med, att jag inte vänjer mig. Jag känner mig ofta som Meryl Streep i Mamma Mia när hon säger Grow back down again!
Jag får bara låta kanoten driva och följa med.
.
Jag avundas dem som har barnbarn nära och kan få börja om med sagostunder, att titta på nyckelpigor länge och baka tillsammans. Men kan hoppa över gympapåsar och föräldramöten. 🙂