Jag har rest både norrut och söderut i höst. Jag är så tacksam att jag har kunnat göra det. Så många år har det varit omöjligt av flera orsaker. I september reste jag upp till Umeå där jag har en son som bor nu för tiden. I oktober var jag i Tyskland och hälsade på vänner och vandrade i alperna. Jag vill så klart visa er lite av allt det fina jag fick uppleva på mina resor.

När jag bestämt mig för att åka upp till Arvid i Umeå kände jag att jag ville resa sakta. Det trivs jag bäst med. Att få stanna här och där, föra små utflykter och upptäckter och passa på att träffa människor på vägen. Eller bara gå ensam i skogen.

Först spenderade jag en härlig helg i Uppsala där min dotter numera bor. När hon cyklade till universitetet på måndagsmorgonen, började jag åka norrut.

Mitt första stopp var Enånger. Jag bara måste se den gamla medeltida kyrkan.

Det var en stark upplevelse att komma in där, alldeles ensam i den kalla kyrkan full av fantastiska medeltida målningar och skulpturer. Har jag berättat att jag faktiskt har en fil kand i konstvetenskap och att jag för månglånga år sedan skrev min uppsats om ett medeltida Maria-altarskåp från Antwerpen? Det finns i Dillnäs kyrka i Sörmland. Min fascination, beundran och vördnad för den medeltida kyrkokonsten upphör aldrig, den snarare stärks med åren.

Jag kom så småningom till Höga kusten och sov en natt på världens finaste airbnb på Rävsön. Jag fick ett rum som kändes som det bästa från Narnia. För att komma in där måste jag gå igenom en klädgarderob. Rävsön var vilt, vackert och underbart.

Jag gick en kvällspromenad upp på berget bakom huset. Där fanns det hängmattor att ligga och vila i. Jag såg ut över berg, skog och hav och kände att jag vill komma tillbaka tillsammans med Dennis och stanna längre.

Nästa dag fortsatte jag och på vägen stannade jag i Skuleskogens nationalpark och gick en kortare vandring. Förresten stannade jag på ganska många ställen runt Höga kusten för det var så vackert att jag på riktigt tappade andan. Ibland skrattade jag och ibland grät jag för att det var så fantastiskt fint. Storslaget. Makalöst. Sa jag att jag vill åka tillbaka?

Jag hade ett så stort behov av att bara vara ensam. Att ta hand om mig själv, sjunga högt i bilen, skriva brev och dagbok, vandra i skogar och berg och utmed ständer och klippor. Läsa, drömma, läka, leva.

Det finns så mycket fint i vårt land och jag har så mycket kvar att upptäcka. Jag älskar att åka på roadtrip där det finns en ram men jag kan fylla tavlan allteftersom. Jag tar dagen som den kommer och planerar på vägen efter dagsform.

Så kom jag till Umeå som kallas björkarnas stad och jag förstod genast varför. Det var underbart att träffa Arvid och hans flickvän. Att få komma hem till dem och hälsa på. Att prata, skratta, vara tillsammans. Att en kväll få bjuda dem på en indisk restaurang och en annan kväll bli bjuden på middag i deras lägenhet. Var sak har sin tid. Det är fint med stora barn. Nu vet jag var de har sin vardag och jag vet att de har det bra. Jag vet också att jag vill komma tillbaka.

Sen hann jag vara lite social också. Jag har så många vänner som bor runt Umeå. Alla hann jag inte träffa, men några. Som Cilla, som heter Tant Cilla på sociala medier. Om du stickar hoppas jag att du inte missat hennes pod på Youtube? Lika mysig som Cilla själv. Vi hade en fin långlunch med stickning på Kulturbageriet.

Jag hälsade på Lillemor på Limmo design och hennes garnhimmel en solig dag då allt var så makalöst vacker att jag ringde Dennis och frågade om vi inte kanske skulle flytta till Västerbotten. Om du gillar garn får du inte missa Limmo design.

En dag spenderade jag tillsammans med min kompis Clara som jag tycker så innerligt mycket om. Kanske känner du henne som Underbara Clara. Vi har alltid mer att prata om än vi har tid. Så vi får helt enkelt skaffa oss mer tid tillsammans i framtiden. (Hon lyckades fånga oss på bild så jag har lånat hennes bilder.)

Clara har lite bättre tempo än jag på bloggandet just nu så hon skrev ett inlägg om vår dag för flera veckor sedan. Det kan du läsa här.

En utmärkt torsdag

Du har väl inte missat att Clara och Erica har börjat podda igen? En underbar pod, heter deras pod och den finns där poddar finns. Det är ungefär den jag lyssnar på. Och så Myter och Mysterier. Har du några favoritpoddar?

När jag vände söderut igen fick jag middag hemma hos min vän Malin på Lyckobacken och hennes familj. Det var första gången vi sågs i det som kallas verkligheten, men det kändes som vi alltid känt varandra efter alla år av umgänge via våra bloggar och Instagram och alla brev och meddelanden vi hunnit skriva till varandra. Efter den här resan skulle jag verkligen vilja flytta Gotland lite närmare såväl Uppland och Gästrikland som Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Det är antagligen ganska omöjligt så jag får helt enkelt se till att kunna resa tillbaka då och då. Det är fint med vänner på olika platser men också jobbigt att inte kunna ses så ofta som man vill. Det är tur att det finns så många bra sätt att hålla kontakten på.

Jag hälsade också på en nära vän som bor på Skogsnäs utanför Ramsele. Vi hämtade middagsmat i grönsakslandet nere vid älven och sen pratade vi ikapp efter alldeles för lång tid då vi inte setts. Och så gick vi en stjärnpromenad med en aning av norrsken.

Nästa morgon fyllde jag mina termosar och så åkte jag till Nämforsen. Det var bara jag och forsens brus och dimmor som lättade, lavar, mossor och den där alldeles underbara doften av våta tallbarr. Och slingrande stigar genom skogen.

Och så hällristningar, med fantastiska och fantasieggande bilder, skapade av människor just där jag nu befann mig, för nära 6000 år sedan. Det var en svindlande känsla.

På vägen tillbaka till Uppsala stannade jag för att äta lunch vid Selånger utanför Sundsvall. Mellan Selånger och Trondheim går St Olavsleden som man skulle kunna kalla för Nordens El Camino. Jag reflekterade över att jag exakt samma tid förra hösten befunnit mig i Trondheim och nu var jag i Selånger. En annan höst eller sensommar hoppas jag kunna vandra St Olavsleden.

Det var verkligen en fin och minnesvärd resa och jag är så glad att jag bestämde mig för att göra lite saker på vägen när jag ändå skulle åka och hälsa på ett barn som flyttat långt bort.