Barnen åker till skolan och det är oktober men alldeles ljummet ute. Jag kokar ägg från hönorna som sprätter ute bland höstlöven. När jag har svarat på några mejl går jag en sväng i trädgården och sen äter jag frukost ganska länge.

.

.

Jag sätter mig och jobbar, jag skriver på ett reportage som är sålt, sammanställer andra som jag ska sälja och jag betalar fakturor och ringer några samtal.

.

.

Men först hänger jag tvätt för då kan den torka medan jag sitter vid datorn. Jag gör en bröddeg också, så kan den jäsa medan jag jobbar. Jag funderar på hur det skulle gå att hänga tvätt om jag måste åka hemifrån hela dagarna. Så minns jag hur det var. Det gick inte alls bra. Jag glömde hänga tvätten och fick tvätta om den flera gånger. Eller glömde den ute och så satt fåglarna på den och jag fick tvätta om den. Eller så struntade jag i att tvätta tills det var ett ofrånkomligt måste. Jag inser att det här samhället är byggt för fina tvättstugor med dyra torktumlare för att man inte hinner springa ut och in med sin tvätt i mörkret efter jobbet eftersom det är meningen att alla ska jobba hela tiden. Och jag inser att man måste jobba lite mer för att ha råd att renovera tvättstugan och köpa nya vitvaror. Men jag låter tvätten hänga ute och går in till kattungen, dricker lite kaffe och fortsätter skriva.

.

.

Sen går jag en sväng till köket för att äta lunch och då passar jag på att hacka en lök, jag hämtar några potatisar i landet och jag drar igång en soppa som kan puttra på spisen medan jag går ut och fotograferar bilder till vår bok. Jag undrar hur det skulle gå med middagen om jag inte förberedde en soppa nu. Två barn har aktiviteter i kväll och kommer inte hem förrän vid sextiden tillsammans med dig. Sen inser jag att det här samhället är byggt för snabbmat på vägen mellan träningen och skolan och aktiviteterna. Eller för färdigmat som man kan tina i sin micro. Men vi har ingen micro och jag tycker att en soppa smakar bättre. Förresten har vi inte råd med all snabbmat och färdigmat som vi inte vill ha eftersom vi inte jobbar så mycket.

.

.

Det blir eftermiddag och prinsessan kommer hem. Jag blir alldeles pirrig av glädje, det är bara vi två hemma och flera timmar kvar på dagen. Vi sätter oss i kökssoffan och dricker varm choklad och jag får höra vad som hänt i skolan. Jag undrar hur jag skulle kunna dricka varm choklad med min tonårsprinsessa om jag måste vara på ett jobb någon annanstans hela dagen. Men det skulle jag förstås inte kunna, så då fick hon komma hem och göra mellanmål själv och inte berätta något för någon mer än kanske på internet. Jag inser att det här samhället inte är till för stunder i kökssoffan med sin förälder eller sitt barn efter skolan och särskilt inte med varm choklad. Då hinner man ju inte jobba lika mycket.

.

.

Jag gräddar brödet som vi ska ha till soppan och undrar hur man hinner baka bröd om man är på en arbetsplats hela dagen. Sen tänker jag att det här samhället är byggt för att man ska köpa bröd på ica, inbakat i cancerogen plast och fullt av tillsatser och delvis härdade fetter. Jag minns alla de där mörka kvällarna då jag kommit hem med trötta och hungriga barn till ett kallt och mörkt hus där en hungrig katt undrat varför ingen varit hemma och bakat och tänt brasor och förberett kvällsmaten. Alla trötta kvällar då jag undrat hur jag ska orka ta tag i disken och tvätten och maten och samtidigt hjälpa till med läxor och förverkliga mig själv. Vad nu det är, det har jag alltid undrat. En dag som idag känner jag att jag förverkligar mig och mina drömmar. Sen sätter jag mig och skriver igen och ser fram emot att samlas allihop runt köksbordet när hela familjen kommit hem. Jag ska bara ta in tvätten först innan mörkret faller. Du skickar sms med pussar och kramar som värmer mig och får mig att le mot telefonens blanka skärm.