Jag är inte tjugo år än, kanske sjutton, kanske arton. Och på midsommarafton när alla barn och ungdomar och vuxna är tillsammans blir det dans på kvällen. Grannfarbrorn bjuder upp och jag tänker okej. Lite jobbigt är det att de vuxna dricker. Inte så att någon raglar fram eller kräks eller bråkar, men jag känner något i luften som inte finns där annars. En oro och en konstgjord glädje. Så dansar vi fram där på grannarnas altan och jag har en lång linneklänning och blommor i håret. Han håller mig för hårt och han luktar starkt och jag känner hur hans hand glider längre och längre ner och jag mår illa. Alla ser glada ut och han säger att han bara vill känna om jag har några trosor på mig. Det är som om hela världen stannar fast alla fortsätter dansa runt bland pelargoner och snapsflaskor i den där sommarkvällen som jag tycker är helig och inte har någonting med snapsflaskor, gubbhänder, konstgjord glädje eller oro att göra. Jag vill simma ut i havet, bara jag. Långt bort till en ö där bara vackerhet och värme finns. Men jag sitter fast i hans starka händer och hans starka lukt av sprit och rakvatten och jag vill kräkas men jag ler stelt för jag vill ju inte ställa till en scen. Eller förstöra för de andra. Jag vet nog inte riktigt hur jag ska göra, vad jag ska säga. Jag är ju väluppfostrad. Jag tar mig därifrån så fort jag kan. Sätter mig på en klippa där jag får vara ensam och försöker tömma mig på allt äckel. Försöker uppfyllas av sommarnattens vackerhet som plötsligt känns så långt borta.
Och nästa dag när jag tar mod till mig och berättar för de vuxna som jag har i min närhet, det är då det ultimata sveket kommer. För idioter finns ju överallt. Men när man går till dem man litar på för att försöka hitta riktningen när världen gungar och de beter sig likadant, när de försöker skydda den som har gjort fel. Då känner man sig ännu mera fel och kanske var det jag? Kanske var det som de sa.
– Äsch, du vet ju hur han är. Nu överdriver du väl.
– Han blir så där när han dricker.
– Det är inget att bry sig om, han tycker väl att du är fin.
Då är det lätt att tro att man är sjåpig. Att man överreagerar. Att det inte är något att bry sig om. Man vill ju inte förstöra för någon. Man vill ju inte ställa till en scen. Han är ju så där. Han tycker bara att jag är fin. Han gjorde ju inget. Han kände ju bara på min rumpa, kände och klämde och frågade om jag hade trosor på mig. Medan hans nervösa fru stod och nickade vid blomlådan på altanräcket med ett tunt glas i handen.
Men det är ju för i helvete ett övergrepp! Och det är visst något att bry sig om! Det är förjävligt! Nu när jag är vuxen och har en tonårsdotter kan jag se mig själv utifrån, tonårsflickan som jag var då. Hur stark jag än känner mig är jag liten också, alltid. Och jag tyckte nog att jag var vuxen men jag var bara en tonåring och när jag gick till dem jag litade på fick jag bara min egen otillräcklighet bekräftad. Jag kände mig fånig. Som att jag överdrev. Jag tyckte inte jag var värd bättre för ingen sa det till mig. Det enda jag fick höra vara att jag gjorde fel och han gjorde rätt. Efteråt har jag undrat var gränsen går. Om man säger till en tonårsflicka att hon inte ska bry sig om när en gubbe klämmer henne på rumpan och säger att han vill känna om hon har trosor på sig, var går gränsen? Om han skulle stoppa sin hand i trosorna, skulle de säga att det inte heller var något att bry sig om? Om han skulle våldta, är det också lite för jobbigt att prata om? Kanske börjar man skruva på sig då. Men man vet ju hur han blir när han har druckit. Eller? Var går gränsen? När ställer man sig upp och säger ifrån?
Inte förrän jag träffar dig, tjugo år senare, vet jag hur det känns när någon står upp för mig. Ingen har någonsin gjort det innan. Det fanns aldrig någon att gå till, varken den där midsommarkvällen eller någon annan gång. Livet är inte vackert alla dagar och jag har drabbats flera gånger av mycket värre saker än en gubbhand utanpå klänningen. Men jag har aldrig haft någon att komma till. Någon som stått upp för mig. Och jag har alltid haft de där orden kvar i huvudet om att jag överdriver och att han inte menar något illa. Och jag har alltid velat vara väluppfostrad. Inte velat ställa till någon scen. Och jag har alltid trott att allting är mitt fel. Du undrar varför ingen pratade med honom. Sade åt honom på skarpen. Och jag ser hur ovanligt det är med riddare. För människor vill ofta ha kvar sina grannar så att de kan fortsätta gå till varandra och dricka kaffe eller sprit tillsammans fast de inte tycker om varandra egentligen och de vill tafsa på vem de vill. Man vill inte stöta sig och ställa till en scen.
Jag önskar att alla hade någon att komma till när världen inte är så vacker. Någon som kan säga stopp och nej och faktiskt gå till dem som gör fel och säga åt dem på skarpen.
Nobody put´s Baby in the corner! Jag har alltid försökt göra det för mina barn och för mina elever och för mina vänner. Jag har satt en ära i att skydda dem jag kan. Att säga ifrån högt och tydligt när någon gör fel mot någon annan. Men jag har aldrig haft en egen riddare förut och jag tycker att det är så fint att äntligen veta att ingen jävel tar på mig där jag inte vill utan att få veta hur fel det är. Jag vet ingen som så rakryggat kan stå upp för dem han älskar som du kan. Både för mig och för våra barn. Vad det än gäller. Och när jag nu har en tonårsdotter själv kommer alla de här gamla tankarna och minnena upp till ytan och jag berättar för henne för att hon ska veta att det aldrig är okej. För att hon ska veta att hon alltid kan komma till dig och mig och veta att vi är på hennes sida. Och att vi kommer att säga ifrån.
Men de där människorna jag litade på som bara fick mig att känna mig dum, de menade inget illa. Det är nästan det värsta av alltihop. Det var precis det Martin Luther King menade när han sa att det inte är de onda människornas ondska som är det farligaste i världen, utan de goda människornas tystnad. De där som bara säger äsch och det är inget att bry sig om. Som inte vågar se.
Sådan vill jag aldrig bli.
Och om ingen lyssnar när man kommer med sin oro och sin sorg och sin ilska, då ger man kanske upp. Då är det ingen idé att komma när något annat händer heller. För det är säkert mitt fel och ingenting att bry sig om.
Och på den internationella kvinnodagen tänker jag att det verkligen inte är något att fira att en tonårsflicka känner sig dum när en gubbe känner efter om hon har trosor på sig och flåsar spritångor i hennes öra och de andra vuxna tycker att det är okej. Och det spelar ingen roll att det finns värre saker att bli utsatt för. Ingen ska behöva bli utsatt för något övergrepp alls. Den dagen vi inte längre behöver en internationell kvinnodag, då ska vi fira.
.
Sant! Den goda människans tystnad är nog den värsta tystnaden.
Och att släta över en människas ”fel” och gränsöverskridande med ursäkter är ett av de största sveken.
Att inte bli trodd på och inte tagen på allvar, gaaa känner jag.
För att jag känner igen mig i känslan förstås.
Att mina känslor och min upplevelse är inte viktig, det är däremot viktigt att inte skapa kaos. För då kan det bli jobbigt liksom…
Kram!