Det jag fick veta för två veckor sedan har jag vetat i 30 år men ändå inte fått det officiella svaret på förrän nu. Man måste nämligen gå igenom en utredning för att få svar på om man har en bipolär sjukdom eller inte. Och för mig tog det 30 år att få den hjälpen fast jag bett om den så många gånger. För snart två år sedan trodde jag efter flera års väntan och remisser i det landstinget jag då bodde i att det var min tur. Men det enda jag fick då var ännu ett oerhört förnedrande besök på Psyk i Nyköping. Det finns beskrivet i inlägget nedan, Världen är sjuk.
.
.
Vi flyttar till Visby och jag får hjälp nästan direkt. Om jag hade vetat att skillnaden mellan landstingen var så stor skulle jag ha flyttat för länge sedan. Nu har jag gått igenom en utredning och en läkare med varm blick har gett mig min diagnos. Bipolär II. En av världens 10 mest handikappande sjukdomar enligt WHO. Ändå får jag inte vara sjukskriven på halvtid för Försäkringskassan. Jag som alltid varit stolt att betala skatt har nu börjat skämmas för att bidra till ett system som förtrycker, förstör och förnedrar människor istället för att hjälpa de redan utsatta. Jag intalar mig att just mina skattepengar går till läkaren med den varma blicken och till biblioteket till exempel och att inte en enda spänn går till Försäkringskassan och de läkare de köper in för dyra arvoden för att de ska diskvalificera sina kollegors sjukintyg. Hur kan en läkare som inte träffat en patient ha större makt och kunskap om hur patienten mår än de läkare som känner patienten och som träffar patienten? Det kommer jag aldrig att förstå med andra förklaringar än girighet och kapitalism.
Jag får en medicin som jag sakta ska börja med för att slippa hamna i de svartaste hålen och efter fyra dagar är jag så sjuk av biverkningarna att jag inte kan stå upp. Det blir dagar och nätter i feberyra, hosta och smärtor. Självklart slutade jag med medicinen efter fyra dagar. Nu har det gått en hel vecka utan men jag är fortfarande riktigt dålig. Matt, yr, trött och en hel del andra tråksaker. Nu vet jag att jag inte ska äta den medicinen i alla fall. Och antagligen ingen annan heller eftersom jag inte får vara sjukskriven ens på halvtid och jag måste jobba heltid för vår försörjning. Då har jag inte tid att bli förgiftad på detta vis. Det är tur att jag har hypomaniska skov så att jag får saker gjort ibland. Och oavsett den här hemska sista veckan är det skönt att få veta.
Diagnoser handlar ju inte om att man ska känna sig stämplad som många tror. De handlar om att man ska få vara som man är och lättare kunna hitta sin egen karta.
Jag har varit sjukskriven på halvtid medan jag väntat på min utredning men enligt Försäkringskassan mår man bra efter den sjukskrivningstiden oavsett hur man egentligen mår och oavsett om man fått någon hjälp eller inte. Och nu vet jag att jag har en av de mest handikappande sjukdomarna i världen men det räcker inte för Försäkringskassan så jag fortsätter rita min egen karta så länge det går. Ibland får jag bara en sådan lust att stämma någon.
Försäkringskassan i ett nötskal!