Första advent närmar sig och jobb-listan är lika lång som fixa-hemma-listan. Jag gör en sak här och en sak där. Och förundras samtidigt över hur man kan uppfattas som obekväm när man talar om ondska. Ondska är jävligt obekvämt som det är. Och komplext så klart, som allt annat. Men det finns faktiskt en hel del mörker och elände i världen och om jag vågar säga det högt betyder inte det att jag tror att jag är ofelbar och godheten själv eller har svar på allt. Det betyder bara att jag talar om att det finns mörker och ondska. Och jag är så trött på det. Jag är trött på alla krig, alla hot och övergrepp, alla narcissister och psykopater och våldsmän. Tro mig, ibland kan livet vara mer som en thriller än vad den läskigaste filmen är. Bara om vi vågar möta mörkret kan vi finna ljuset. Jag är säker på det. Lite som det där uttrycket om att dansa i regnet istället för att gömma sig för stormen.

Just nu funderar jag mycket på varför jag bloggar. Jag vet i alla fall att det inte är för att jag ska ägna timmar åt att försvara mig eller att förklara saker som missförstås. Det är heller inte för att tillfredsställa världens behov av rosa skimmer. Och det är inte för att berätta om hur många grejer vi behöver köpa eller hur långt bort vi behöver resa för att finna lyckan. Det är heller inte för att tala om att jag är bäst och vet hur allt ska vara, snarare tvärtom. Jag tror vi mår bra av att rannsaka oss själva och att se saker ur flera perspektiv.

Det handlar nog som vanligt om att servera glimtar ur mitt liv för att kunna väcka känslor och ge inspiration till eftertanke och ett innerligt liv. De är sköra, de här dagarna vi fått. Vad gör vi med dem? Vilka vill vi vara nära? Vad vill vi göra? Eller inte göra? Hur behandlar vi oss själva och varandra?

Det handlar inte så mycket om att ge vad andra vill ha utan mer om att servera det jag har lust med, från hjärtat, till dem som vill och önskar. Jag vill inspirera till en varmare och vänligare värld. Jag önskar att vi kan lysa och låta lysa. Mörkret blir mindre skrämmande då.

Just nu vill jag mest av allt göra adventsfint här hemma och få klart några jobb som ligger och väntar på min tid. Och vara nära dem jag älskar.

Jag fick ett så fint brev från en följare där det bland annat stod

Jag beundrar dig. Du står alltid upp för det goda och för de svaga och det kan inte vara lätt alla dagar. Du vågar visa dig själv sårbar och du är innerlig och äkta. Jag kan tänka mig att det finns människor som inte tål det och att det kan innebära svårigheter för dig ibland. Jag vill bara säga att jag tycker om det du gör och det du står för. 

Så klart att det är fint att få sådana brev. Och så klart att det är svårt många dagar. Men det är alltid rätt att följa hjärtat. Om jag gör det behöver jag ju aldrig undra om jag gjorde rätt eller fel. Jag behöver aldrig gräma mig. Och jag kan alltid se både mig själv och dem jag möter i ögonen.

Men det innebär svårigheter som jag aldrig skriver om här eftersom de monster som inte tål andras ljus inte heller förtjänar någon uppmärksamhet. Något jag lärt mig är att det finns många narcissistiska män därute i världen. Det de har gemensamt är att de är små människor. De är faktiskt inte värda mycket uppmärksamhet. De har mörka, skraltiga själar. Vissa ser till att få uppmärksamhet genom att bli presidenter i mäktiga länder eller skriva arga och elaka brev eller sabotera för sina medmänniskor. Men de är mest som de där jobbigaste ungarna på skolgården, de som knuffas och kastar sand och skriker och stjäl.  De som ingen vill leka med. Och de ungarna har ju fått för lite kramar och varm choklad, det är jag övertygad om. Antagligen är det samma sak med de arga, knasiga gubbarna. Men det finns inte så mycket hopp kvar för dem. Jag tror inte varm choklad eller kramar hjälper längre. Det är bara så sorgligt. För de skulle ju själva få så mycket roligare liv om de valde ljus och kärlek istället för mörker och ilska. Men de har mer gemensamt med Riddar Kato än med mig. Och det är sorgligt eftersom de själva har valt det. Vi kan faktiskt välja sida och verkligheten är mer lik sagorna än många tror eller vill inse.

Jag tycker synd om de där små människorna. Och jag är så innerligt glad att jag lever ett liv som jag kan stå för. Där jag har varma, kloka vänner, en familj att älska och roligare och viktigare saker att göra än att jävlas med andra.

Idag fick jag ett sms från min bästis. Hon frågade om jag ville möta henne på stranden och äta bakelser i solnedgången. Fatta hur underbart att ha en vän som skriver sådana sms! När jag hämtade posten idag fanns där två paket. Ett från en av de klokaste jag vet. Hon som kan alla gamla häxkonster och som lärt mig så mycket bra och fint om livet. Hon hade skickat den sötaste adventskalendern till mig. För det gör hon varje år. Och frön till blommor som hon vet hemligheter om. Det andra paketet var från en alldeles ljuvlig människa som jag är så stolt att ha som nära vän. Det innehöll choklad, ett handgjort, hjärtformat smycke och världens finaste brevpapper. Det behövs ju inga ord för att förklara glädjen och tacksamheten att ha dessa människor nära.

Fairytales are more than true; 

not because they tell us that dragons exist,

but because they tell us that dragons can be beaten.

Neil Gaiman

Jag älskar det citatet och jag fortsätter finna kraft i sagorna och godheten. Ofta när jag ställs inför svåra situationer när onda krafter närvarar brukar jag tänka ”Vad skulle Jesus göra?” och om man inte tror på eller förstår Jesusgrejen så kan man kanske byta ut det mot Buddha eller Astrid Lindgren eller en annan valfri symbol för godhet. Så fort den frågan ställs så blir svaret så självklart. Mer kärlek. Mer ljus. Fler öppna dörrar. Behandla andra med respekt och värme. Det svåra är när man själv blir attackerad. Men jag försöker alltid stå på den ”rätta” sidan och undrar ofta hur det känns att välja Saurons sida när man kan står på Gandalfs och Aragorns? Eller hur man kan välja Tengils sida när Bröderna Lejonhjärtas så självklart är den rätta i min värld. Men jag kommer aldrig att få veta för jag står stadigt på Skorpans och Jonatans sida, precis som alla människor jag älskar.

Här nedan finns ett gammalt inlägg jag skrivit på ett liknande tema. Jag slutar aldrig förundras över vilka dumma människor det faktiskt finns men jag orkar inte ge dem min upprördhet längre. De är sannerligen inte värda min energi.

Omfamna livet