Sedan jag lärde mig tycka om november, tycker jag alltid att det går för fort. Jag får liksom inte nog av november. Jag vill ha mer av de där mörka, mjuka, suddiga dagarna då jag får arbeta lite lågmält men ändå intensivt och sova och vila mer än vanligt. Jag vill hinna samla mer kraft innan det är dags för december med alla sysslor och julförberedelser och roligheter. Men det går ju lika lite att ändra på som att flytta på november, som jag tidigare önskade. Men idag har det faktiskt känts som en novemberdag med dimmig promenad och mycket tid under en filt.

Det som avslöjar att det faktiskt är december är hyacinterna och adventsljusstaken. Och stjärnorna i fönstren förstås. Men inte orkade jag göra pepparkaksdegen som jag tänkt. Däremot har jag upptäckt Ian & Sylvia, en kanadensisk duo som var verksam 1959- 1975 och hur jag kunnat missa dem är ju märkligare än märkligast. Kanske behövde jag få upptäcka dem idag, som en present en mörk och dimmig novemberdag i december.

Och som vanligt är Margareta Melins dikt lika viktig och vacker som alla år den andra advent:

Adventsljusen tänder vi 

ett efter ett:

en brinnande bön

för sanning och rätt

Det första ska lysa i mig

djupt härinne

bevara mitt hjärta

och värma mitt sinne

Det andra ska lysa

för alla jag känner

att alla får plats 

och kan leva som vänner

Det är lördag och första december och vi börjar dagen med en långfrukost med melodikryss. Jag får för mig att jag vill vika pappersstjärnor. Och stoppa nejlikor i apelsiner förstås. Det gör jag alltid innan första advent. Den doften är liksom startskottet på decemeberhärligheterna.

Sen är det som vanligt. Hela förmiddagen känns dagen som ett evigt oskrivet blad men när kaffet kallnat ska solen snart gå ner och ingen har städat eller plockat fram adventsljusstakar eftersom vi har haft fullt upp med att läsa melodikrysset och dricka kaffe och vika pappersstjärnor. Så vi plockar undan och får en faslig fart.

Vi byter klädsel på sofforna och hämtar in julkartonger och en massa flyttkartonger vi aldrig hann packa upp i våras. Vi hänger upp en stjärna här och där och jag bakar en mjuk pepparkaka och undrar varför det är stökigare än någonsin. Sen blir vi hungriga så jag lagar mat och Dennis bär in fler kartonger och Ella fortsätter brottas med sofföverdragen som verkar alldeles för små innan de hamnar rätt.

Nu är det mörkt och klockan närmar sig sju. Det känns bra att stoppa in den smutsiga soffklädseln i maskinen och plocka undan disk. Nu hoppas jag att kvällen är ovanligt lång så vi hinner få undan alla kartonger och hitta alla ljusstakar innan allt ska kännas perfekt i morgon. Perfekt är så klart en definitionsfråga. Morgonen kändes i alla fall helt perfekt även med ett stökigt soffbord fullt av grejer. Havremjölkskartongen bland nejlikor och tomma kaffekoppar. Nitroglycerinspray(det är ju bra att ha den framme så man vet var den är, den är till för Dennis kärlkramp) och kartor från Skottland(man kan ju se att vi har drömmar), ljusstaken full av ljusstumpar, mina ringar, ett radband, brända tändstickor och stearinrester. Sa jag att jag ställde alla krukväxter i duschen också? Och snart är nog alla hungriga igen. Bäst jag börjar stöka runt i kartongerna.

Jag önskar er alla en fin adventshelg precis så perfekt som ni vill ha den!

Och i sinom tid ska jag svara på alla era fina kommentarer, ni får mitt hjärta att värmas.

Nu finns avsnitt 8/2018 av Kammebornia podcast ute på Youtube. Länk finns här eller nedan.

För dig som vill bli Patron och stötta oss och vårt arbete finns en länk här med mer information på patreon.com/Kammebornia.