Efter över en vecka med bara mulna, regniga dagar kommer en solig dag mitt i november.
Det är lite som att vakna ur en dvala. Plötsligt ser jag att julrosorna blommar i trädgården.
Och inne blommar novemberkaktusen för fullt. Det är ju ganska fantastiskt mitt i den här mörka tiden. Sol och blommor liksom. Det är ju väldigt fint.
Den 11 november är Sankt Martins dag. När mina barn gick i skolan firades den dagen alltid med en lyktfest eftersom de gick i Waldorfskola. I Sverige firas ju inte helgon så mycket annars, vilket jag tycker är synd eftersom helgonlegenderna oftast är väldigt vackra berättelser om konsten att vara människa. Sankt Martin delade med sig av sin värme, det enda han hade, genom att dela sin varma mantel i två bitar och ge den ena halvan till den fattige och frusne mannen han mötte en kall dag.
Att fira honom med en lyktfest när det är så här mörkt, det tycker jag hör november till. Att fundera lite extra på vad vi kan göra för varandra, för att värma varandra. Ibland har jag stickat sockor till min familj för att dela ut just till St Martin. Egentligen vill jag göra det varje år, lite som en egen tradition. Det är ju nu sockorna behövs, när kylan kommer smygande. Och det känns så fint att få ge bort värme till dem man älskar, tycker jag. I år hann jag inte få färdigt några sockor men om jag börjar nu kanske jag har en hög till nästa Sankt Martin.
När det är lyktfest sjunger man också speciella Martinsånger och lyktfestsånger. Jag går och nynnar på dem lite för mig själv så här års, och för Dennis och katten. Och så tänder vi några lyktor ute i mörkret, tänker varma tankar och går sedan in och värmer oss vid brasan. Och så skickar jag Youtube-klipp med tyska Martinsånger för barn till våra stora barn så de alltid ska komma ihåg lyktfesterna och Sankt Martin. I Tyskland firar man Sankt Martin med lyktfest överallt, inte bara i Waldorfskolorna. Och jag gissar att man gör det i Italien också och kanske på fler ställen. Berätta gärna om du har någon erfarenhet av Sankt Martinfirande!
Nu har vi ganska bra styrfart med vår podcast och igår släppte vi ett nytt avsnitt som du som vanligt kan se på Youtube. Länk finns här:
I det här avsnittet tar jag dig med till alperna på den fina resan jag hade lyckan att uppleva i oktober.
Idag spelade vi in ett nytt avsnitt och vi hade sådan tur att solen kikade fram. Allting blir lite lättare med dagsljus när man filmar och fotograferar i november.
Vad jag pratade om får du se i nästa avsnitt, men det blev ganska mycket stickning.
Sen hann vi ner till havet innan solen gick ner för att filma lite till och samtidigt få lite luft.
Det är söndag och det är mysigt att äta frukost vid brasan. Men sen slutar myset. Jag blir förvirrad och vill utnyttja de ljusa timmarna till så många saker men orkar inte så mycket. Eller så blir jag trött av att vara förvirrad och inte veta var jag ska börja.
Jag går mest runt och tänker på allt jag tycker att jag borde göra istället för att ta tag i saker som ju vore mycket smartare. Kanske ska jag börja med att bädda sängen? Allt brukar kännas mer i ordning då.
Men så ser jag att månadstavlan fortfarande står på juli och får lust att ordna med årstidsbordet. När barnen bodde hemma hade vi alltid ett årstidsbord med månadstavla och lite andra småsaker som påminde om vilken årstid det är. Det tänker jag fortsätta ha, även nu när boet är tomt. Jag verkar ju själv inte veta vilken månad det är så det kanske är dags att ta tag i det. Men sen ser jag bokhyllorna som äntligen kommit på plats och jag vill så gärna ställa upp alla böcker som så länge legat i kartonger och travar.
Jag går förbi Dennis skrivbord och han klipper podcast och går inte riktigt att prata med för han ska snart till sitt andra jobb och han måste bli klar med klippningen först så att jag kan översätta. Så kommer jag på att jag måste planera nästa avsnitt som vi ska filma i morgon. Och att jag måste ordna med mat innan Dennis ska till jobbet. Och jag måste kolla varför torktumlaren piper fast jag just startat den.
Jag tror jag ska börja med en snabb promenad i novemberdimman och sen skriva en lista. När jag känner mig så här går det alltid bättre med en lista framför mig. Lite som att jag säger till mig själv på skarpen, som Pippi. Och ser vad som behöver göras och i vilken ordning.
Här finns förresten vårt senaste avsnitt av podden:
Ganska otroligt att vi har över 600 000 visningar på vår kanal. Nu är vi i alla fall äntligen igång med att släppa avsnitt lite tätare än hittills under året.
Det var länge sedan jag skrev om matlagning och det har flera orsaker. Jag har inte längre ett kök som jag tycker är särskilt vackert och dessutom är det väldigt mörkt. Men det är mysigt och bra, även om det inte är så lätt att fotografera i. För det andra har jag en längre tid haft problem med mat som jag mått dåligt av och jag har fått utesluta en hel del. Det har inte gjort matlagningen så lustfylld. (Nu mår jag mycket bättre) När jag skriver om mat vill jag att det ska vara lustfyllt och engagerande och inte handla om särskilda dieter o s v. Det kan andra skriva bättre om. Mat kan vara en sådan källa till glädje och gemenskap men också till problem och ångest. För det tredje har familjen decimerats runt matbordet och det tar ett tag att vänja sig vid. Jag saknar tiden då köket var fullt varje dag. Då våra barn bodde hemma och köket kändes som husets hjärta. Våra måltider var som högtider, med långa samtal och tillsammansstunder. Nu är det bara jag och Dennis och ibland bara jag om han är på jobbet. Det gör ju att det inte går åt lika mycket mat. Var sak har sin tid och allt det där. Jag vet. Det är fint att barnen växer upp som de ska och ger sig ut på egna äventyr. Det är fint att vara bara vi två. Men jag tycker att det gick för fort med de där åren då barnen bodde hemma. Jag är så innerligt glad att jag var hemma så mycket och att jag har så många fina minnen. Men det gick för fort.
På engelska pratar man om empty nest, det tomma boet när barnen flyttar ut. Där är vi nu och det känns verkligen tomt även om det är som det ska.
När barnen bodde hemma gick brödet jag bakade åt innan det svalnat. Nu hinner det ofta bli dåligt. Det är ju en påtaglig förändring i köket.
Kanske kan det vara intressant att skriva om mat i det lilla hushållet, tänker jag. Det är ju fler än jag som inte har en hel skock runt grytorna.
Jag har samlat på mig ganska många små ugnsformar på olika loppisar genom åren. När vi var fler här hemma (som vi så klart fortfarande är, på lov och ibland på helger, var det så praktiskt att kunna göra olika varianter av lasagne eller paj, eller vad jag nu lagade, i olika formar. Någon kanske skulle ha vegansk, en annan utan mjölk o s v. Nu använder jag småformarna för att vara lite smart och effektiv. Om jag ändå lagar mat i ugnen, kan jag ju lika gärna göra mer än vi två äter upp till en måltid. Dagen efter är det mycket trevligare att ställa fram en ny form än att äta ur en där hälften av maten är borta.
Igår gjorde jag till exempel fyllda, ugnsgratinerade crêpes i flera små formar. Idag kunde vi ta fram en för att värma på och det kändes så lyxigt och såg alldeles nylagat ut.
Är inte min lilla Cajsa Warg fin förresten? Det är en kläpp inuti, så jag kan ringa i den när maten är klar. Det ska jag göra nästa helg då huset blir fullt av ungar som kommer hem. Å andra sidan är de så stora nu att vi ofta hjälps åt med maten allihop, och det är inte så stor idé att ringa i en klocka när alla är i samma rum kanske. Men fin är hon på köksön.
Jag tycker inte om att frysa. Och jag fryser ganska lätt. Därför har jag alltid tyckt om att klä mig varmt. Ullunderställ, koftor, sjalar, mamelucker, rubbet. Men jag tycker heller inte om att bli för varm. Jag har kommit på att jag är ganska kinkig med temperaturen även om jag knappt vill erkänna det. Jag vill ju inte vara kinkig och krånglig. Men det är faktiskt inte skönt att vara för varm eller för kall. Det är ganska jobbigt. Och om all kraft ska gå åt till att hantera kroppstemperaturen åt ett eller annat håll så blir det svårt att koncentrera sig på annat.
De här bekymren har ju inte blivit lättare med åldern. Jag råkar befinna mig mitt i den tiden i livet då många av oss drabbas av snabba temperaturväxlingar. Från att ha frusit och hackat tänder kan det på någon sekund kännas som om jag är mitt i öknens gassande sol och jag måste kasta av mig kläder och öppna fönster medan andra (oftast av annan ålder eller annat kön) undrar vad problemet är. Min vän Rita och jag har oftast varsin solfjäder i väskan så att vi snabbt kan svalka oss vid behov. Det gamla tricket med solfjäder är faktiskt underskattat om ni frågar mig. Funkar jättebra.
Ull är min bästa vän i klädväg. Ullen hjälper mig att reglera värmen bättre. Ullunderstället blir som en andra hud så här års och jag kan bara (helt utan vinstintresse mer än mina medmänniskors väl) rekommendera den investeringen. Och nej, det kliar inte. I alla fall inte på mig. Det är ju alltid väldigt individuellt, det där med kliandet så väl som med kroppstemperaturen. Det finns underställ av ull blandat med silke också, lite lättare och ännu mjukare.
Om jag har mitt underställ på mig blir det så mycket lättare att reglera temperaturen med tröjor, mössor, sjalar och handledsvärmare. Eftersom jag stickar en del så har jag ingen brist på ull att svepa in mig i. Och det tycker jag om att göra så här års. Svepa in mig i ull. Välja ett par sköna sockor innan jag stoppar ner fötterna i kängorna. Dra på ett par vantar när jag går ut på en skogspromenad. Dra en sjal runt halsen och trycka ner en mössa över öronen. Sen får jag ofta ta av mig plagg som jag bär omkring på istället. Men det gör ingenting. Rätt var det är blir det kallt och mössan åker på igen.
Tricket för att inte frysa är ju att ha ullen närmast kroppen. Därför är ullunderställ så skönt. Bomull närmast kroppen kyler och ull värmer. Men ullen andas också så bra att det är lättare att reglera temperaturen med andra plagg om jag har understället närmast huden. Ullstrumpor och sockor värmer bäst om de bärs direkt på foten. Om du har en bomullsstrumpa först och sedan en ullstrumpa blir du inte alls lika varm.
Den här ullkärleken jag bär på har ju blivit en stor del av mitt jobb nu, när jag designar stickmönster som min huvudsakliga sysselsättning. Det känns fint. Ullen värmer mig flera gången om. När jag låter trådarna löpa genom fingrarna och stickningens taktfasta rytm håller mig sysselsatt och varm. När jag tar på mig mina stickade plagg. Och sedan när människor köper mina mönster och jag kan betala hyra och mat och elräkning. Tänk att ull kan vara bra på så många sätt.
Det är så roligt att jobba tillsammans med dem jag tycker om också. Både nära och på distans. Nära mig finns min man som ofta gör teckningar till mina mönster. Det värmer också hjärtat. Den här bilden gjorde Dennis i somras till mitt mönster Sagostad basker.
Min vän Patricia i Norge och jag jobbar ofta tillsammans på distans. Hon har till exempel för hand tillverkat de här fina stickmarkörerna i trä från hennes gård i Norge, speciellt inspirerade av och framtagna för mitt mönster Sagostad, som nu finns både som vantar, basker, flaskvärmare och handledsvärmare.
Om du är intresserad av mina mönster finns de här.
Om du är intresserad av Patricias Farm shop så finns den här.
Hur håller du dig varm när det är kallt? Eller lagom sval när det är varmt?
Tack för att ni finns kvar här efter all den här tiden! Det värmer mitt hjärta att ni är så många som hittar hit och som kommenterar och får mig att känna mig om möjligt ännu mer pepp på att dra igång bloggen igen! Ville bara säga det. Tack! Ett litet ord som betyder mycket.
Just nu är jag lite snurrig av väldigt mycket skrivbordsjobb sista dagarna och nätterna ( jag har just lanserat höstens knitalong tillsammans med Järbo garn, som du kan läsa mer om i förra inlägget om du vill) och ser fram emot en mysig kväll med en fin vän. Men först lite mer skrivbordsjobb och i morgon lovar jag att det finns ett nytt blogginlägg här igen. Sköt om er!
Välkomna!
Priset på ett par vantar
Hej!
